Utgivningen av svenska tv-produktioner har de senaste åren kommit igång på allvar. Numera ges väldigt mycket nytt tv-material ut på dvd nästan på en gång efter sändning, vilket hänger ihop med den ofta tidskrävande kontraktsprocedur kring upphovsrätter som föregår en kommersiell utgivning. Dessvärre finns risken, om tyngdpunkten alltför mycket ligger på nyproduktioner, att utgivning av angelägna äldre produktioner får stå tillbaka. Under mars och april kommer emellertid två betydelsefulla produktioner ut, bägge signerade regissören, dramatikern och författaren Carin Mannheimer. Mannheimer är unik i flera avseenden: hon något så relativt ovanligt som en kvinnlig regissör och har visat sig ha känsla för vilka ämnen som ligger i tiden. Båda de serier som nu kommer ut har också vållat debatt.

Jag har tidigare i en debattartikel förordat en utgivning av Lära för livet, men när jag inledningsvis nu tittat på programmen blev jag tveksam om seriens angelägenhetsgrad i dag. Det jag främst stör mig på är den pessimism som de första avsnitten ger uttryck för. Men efter att ha sett seriens samtliga sex program är jag glad att detta tidsdokument nu ges ut. Lära för livet, från 1977, är en dramatisering av miljön i 1970-talets svenska skola. Den uppvisar tydliga likheter med dagens skoldebatt kring frågor som disciplin, mobbning av framför allt lärare och klasskillnader. Serien är kanske alltför präglad av 1970-talet för att kunna repriseras i tv i dag, men den har ett stort värde som jämförelsematerial i diskussionen om skolan i stort.

Den serie som Carin Mannheimer annars kanske mest förknippas med är Svenska hjärtan, vars första säsong sändes 1987. Nordisk film meddelar att seriens samtliga fyra säsonger kommer ut under 2008, och nu i mars kommer de första åtta avsnitten. En av seriens genomgående teman är mer eller mindre lyckade parkonstellationer. Två av personerna inleder en utomäktenskaplig kärleksrelation, vilket fick kritiker att kalla serien för en såpa.
Det är helt fel. Carin Mannheimer borrar betydligt djupare i sina karaktärer än vad som brukar vara fallet i traditionella såpor. Ibland blir tyvärr tempot lite segt och konflikterna kunde ha fått blomma ut.
I denna första säsong är det främst huvudpersonen, spelad av Solveig Ternström, man får följa och lära känna, men också Sten Ljunggren, Ulf Qvarsebo och Doris Funcke ges utrymme. Det är intressant att konstatera att flera av seriens kvinnliga skådespelare som Doris Funcke, Anita Nyman och Agneta Danielsson setts i ytterst få andra produktioner än Svenska hjärtan. Men i denna serie kommer de till sin rätt.