– Många har skrivit på nu i sista minuten i panik, säger EU-parlamentarikern Carl Schlyter (mp) om de ekonomiska partnerskapsavtal mellan EU och ACP-länderna som trädde i kraft vid nyår.
Till ACP-länderna räknas 79 före detta europeiska kolonier i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Dessa har sedan den så kallade Lomékonventionen undertecknades 1975 haft särskilt förmånliga handelsavtal med sina forna ockupationsmakter, samt haft tillträde till EU:s interna marknad och där kunnat sälja jordbruksprodukter till högre priser än på den öppna världsmarknaden.
Avtalen har befunnits strida mot Världshandelsorganisationens, WTO:s, regelverk. Detta efter påtryckningar från stora jordbruksnationer, bland andra Brasilien, som velat ha tillträde till EU:s lukrativa marknad på lika villkor.
För att de nya överenskommelserna ska vara förenliga med WTO:s regler har de utformats som traditionella frihandelsavtal, vilket bland annat innebär ömsesidigt slopade importtullar.

Såväl frivilligorganisationer som ACP-stater har dock uttryck oro för att regional produktion ska slås ut av den tillströmning av billiga europeiska jordbruksprodukter som väntas komma då tullarna slopas. I oktober begärde 16 västafrikanska nationer att undantagen från WTO:s regler skulle gälla i ytterligare två år, vilket EU-kommissionen avvisade.
– Då har handelskommissionären hotat med att de som inte skriver på några avtal förlorar alla förmåner, säger Carl Schlyter, som menar att valet för ACP-länderna därmed stod mellan att acceptera överenskommelser som hotar den egna industrin eller att plötsligt stängas ute från den europeiska marknaden av höga strafftullar.

Avtalen innehåller övergångstider på upp till 25 år, då ACP-länderna genom tullar får skydda vad de anser är särskilt känsliga delar av sina ekonomier. Dock får enligt avtalet enbart en relativt liten del av den inhemska marknaden fredas, vilket även det fått hård kritik.
– Vi är ganska kritiska mot korta övergångsregler, säger Emma Hernborg från Afrikagrupperna. Inom bara två år ska 86 procent av hela industrin i Botswana behöva konkurrera på lika villkor som den europeiska.
Samtidigt anser hon också att den europeiska unionen, trots frihandelslinjen, själv förvrider konkurrensen genom subventioner till det egna jordbruket.
– Angola har en väldigt blygsam industri och fick efter år av oroligheter fred 2002, säger hon. Tittar man på butikshyllorna i huvudstaden kostar det inhemska margarinet dubbelt så mycket som danskt smör. Där har den inhemska produktionen inte en chans att tävla på lika villkor, och det är ett direkt resultat av EU:s jordbrukssubventioner.

Regeringens handelsminister Ewa Björling (m) har beskrivit de ekonomiska partnerskapsavtalen som en stor framgång, inte minst för ACP-länderna. De organisationer som har kritiserat avtalen har hon anklagat för att motarbeta sina egna målsättningar.
"Det är beklagligt att Forum Syd, Afrikagrupperna, Oxfam och andra organisationer som borde vara våra allierade i kampen för demokrati, hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning i Afrika, Stilla havet och Karibien i stället valt att ställa sig på den protektionistiska sidan i debatten. Därmed driver de på för en politik som står i direkt motsatsförhållande till de mål som de säger sig vilja uppnå", skrev ministern nyligen på DN Debatt.
Emma Hernborg håller inte med.
– Där kan man väl säga att hon har missförstått oss. Vi är inte emot handel, men vi tycker att den måste utformas så att den gynnar fattigdomsbekämpning.