Fria graffitiakademin | Del 7: Konst i rörelse

"Du står där på stationen, allt är grått och trist, och så plötsligt glider ett av de där graffititågen in och lyser upp stället likt en enorm blombukett från Latinamerika", berättade popkonstnären Claes Oldenburg för New York Magazine i mars 1973. Och även om den amerikanske superstjärnans oreserverade hyllning till det då ganska nya fenomenet säkert var ovanlig så var han långt ifrån ensam av att fascineras av tunnelbanegraffitins möjlighet att förflytta sig, överraska och bryta upp vardagslunken. Vissa menar till och med att just detta är graffitins egenart.

Graffitimålaren Lady Pink från New York menar att graffiti egentligen handlar om målningar på tåg. I dokumentären Art the bridge berättar hon:
- Vi målade på tågen och sedan reste de genom hela New York som ett rörligt galleri - ett i-ditt-ansikte-galleri, där du inte hade något annat val än att titta. Nu när tågen inte längre är dekorerade, så måste du åka ut till olika områden för att se en målning på en vägg. Det är inte graffitins ursprungliga idé. Det här är en muralmålning även om den är gjord med sprayfärg, säger hon och pekar på målningen på väggen bakom sig, varefter hon fortsätter:
- Graffitimålarna i New York har blivit muralmålare, även om vi fortfarande kallar oss graffitimålare.

Lady Pink tycks mena att tågets rörelse är krav för att något ska vara graffiti och även det som skiljer den från annan konst: verket ska komma till dig. När graffitin växer till stora målningar som täcker hela fasader så skiljer de sig inte längre från en utställning på ett galleri eller ett konstmuseum. Publiken får åka till konsten om de vill uppleva den.

Även om jag tycker att Lady Pinks graffitibegrepp är väl snävt måste jag erkänna att det är en speciell upplevelse när en riktigt välgjord wholecar rullar in på stationen, och den bästa som jag någonsin sett i verkligheten är Look out crazy erasers! som gjordes 1991 i Jakobsbergs-layupen av Erse, Kaos, Rustle och Serw.

Konstnären Petter Zennström har sagt att han ibland blir helt förundrad över hur graffitimålare klarar av att trolla bort en hel tågvagn med lite färg, och det tycker jag stämmer här, och dessutom bättre här än i något annat fall jag själv upplevt. Det är som om målningen tagit vagnen i besittning och att de olika bokstäverna för att få plats brottas med varandra och klättrar upp mot vagnens tak. I mitten av målningen syns Kalle (från serien Kalle och Hobbe). Han skriker som i skräck och upprepar samtidigt en del av målningen:
- Look out!

"Look out crazy erasers!" Vad betyder det egentligen? Orden bildar inte en syntaktisk mening. På svenska blir det ungefär: Se upp galna utsuddare! Något känns utelämnat - en poetisk komprimering som öppnar upp för olika läsningar. Vem är det som ska se upp? Handlar det om att målningen snart kommer att försvinna i klottersanerarnas kemiska bekämpningsmedel? I så fall skulle den kunna läsas "Look out there´s the crazy erasers!". Eller handlar det istället om att det är sanerarna som ska se upp, som i "Look out you crazy erasers!"?

Kanske är det att övertolka målningen. Sannolikt är det Kaos som har gjort charactern och av bokstävernas stil att döma har Erse gjort "Crazy Erasers" och Rustle "Look Out". Ordet Erasers ligger mycket nära Erse. Alla bokstäverna utom a finns redan där. Det skulle kunna vara så trivialt att han arbetat om en skiss med Erse till Erase och därefter vidare till Erasers.

Graffiti skapas nog oftare med en sinnlig form- och målarlust samt äventyrslystnad än med intellektuell och poetisk djupsinnighet. Orden ska tittas på, minst lika mycket som läsas ut - om inte mer. Och när graffare pratar om rytm handlar det oftare om en visuell upplevelse än en musikalisk eller poetisk.

Men hur ser målningen då ut? Jag minns den som helt otrolig, att jag aldrig sett dess like på något svenskt tåg. När jag i dag återvänder till bilderna kan jag konstatera att omdömet gäller än. Däremot är stilen är inte fullt så vass som jag minns den. Tagna var och en för sig är egentligen ingen av bokstäverna helgjutna; de har inte den individuella karaktär som till exempel Slices eller Casters bokstavsformer ofta besitter. Helheten är betydligt bättre än delarna, men vilken helhet sedan.
Målningen är färgsprakande och skimrande precis som Oldenburgs latinamerikanska blomsterbuketter, tekniken fantastisk och finishen likaså. Trots de starka färgerna är flertalet bokstäver monokroma i olika klara nyanser av i grönt, blått, lila och rosa. Outlinesen är vinröda och bakom de myllrande bokstäver skymtar här och där en blå bakgrund.

Trots att verket bara existerade några få timmar har det blivit legendariskt och flera graffitimålare har fått något lystet i blicken när jag berättat att jag skriver en text om det. Målaren Ikaros hörde av sig över mejlen: "Kul att läsa något om denna underbara super wholecar!!! Lätt en av svensk historias all time burners!".