Fria graffitiakademin | Del 5: Produktion

Under andra halvan av nittiotalet dök flera nya ord upp i den svenska graffitivokabulären, ord som jag tror var uttryck för en generationsväxling inom konstriktningen. I och med detta skedde förändringar till såväl attityd som form och innehåll. Sprejburk blev kanna (efter engelskans spraycan) och istället för målare började många kalla sig writer. Ett annat av de nya orden var substantivet produktion och man kunde få höra meningar om att de eller de målarna "hade gjort en ny fet produktion" där eller där. En produktion är kortfattat en stor genomarbetad målning där flera målare samarbetat för att nå ett gemensamt resultat.

För att en produktion ska bli lyckad krävs också att de deltagande målarna kan balansera mellan individuell spontanitet och kollektiv (under)ordning. Om konstnärerna kör sitt eget race så blir det ingen produktion av helheten och om de anpassar sig för mycket blir resultatet lätt stelt och oinspirerat. Det är därför knappast en slump att de mest kända produktionsmålarna har jobbat länge ihop och/eller har en dominerande konstnärlig ledare.

Spades och Akays verk "Midsummer madness" (1994) som jag skrivit om tidigare (SFT 9/12, 2006) hade kanske kunnat räknas som en produktion – om begreppet hade funnits när den gjordes. Fast jag tror ändå inte det. För även om produktionen precis som "Midsummer madness" är en stor, färggrann målning, så är den till skillnad från nämnda verk ofta främst riktad inåt, mot graffitikulturen. Jag ska återvända till vad jag menar med detta.

Även om begreppet är relativt nytt bygger produktionen på en graffititradition med rötter som går långt tillbaka. Flera av de wholecars som Seen och Mad gjorde under tidigt åttiotal i New Yorks tunnelbana, och som finns publicerade i Subway art (1984), kan absolut betraktas som produktioner. Det är ett sätt att måla som blivit stort i Tyskland och i delar av Sydeuropa. Men även danska målare har utmärkt sig inom traditionen och frågan är om inte danskarna Great och Bates tillsammans med det tyska crewet Stick up kids i dag utgör dess stormästare.

Däremot är produktionen inte lika vanlig i Sverige och Finland. Orsakerna är sannolikt flera men en viktig är nog den hårda repressionen, framför allt i Stockholm och Helsingfors. En produktion förutsätter att målarna i någorlunda lugn och ro kan planera och uppföra sitt verk.

Tre svenska medlemmar av tysk-svensk-spanska gruppen CAS (Crazy and Stiff), Gauge, Jeks och Polar, har gått mot strömmen och satsat på att regelbundet skapa nya produktioner. De reser runt och målar på de lagliga väggar som saknas i Stockholm men finns i många städer i landet samt över hela Europa. De har även tillgång till en egen vägg på en avskild plats i Stockholm, var är dock hemligt för att inte stadens antigraffitilobbyister ska komma dit och tvinga fastighetsägaren att stänga den.

Den här publicerade målningen gjordes i början av juni i år som en del av Förfest 07, en festival i Fittja utanför Stockholm. Som så ofta när graffiti görs lagligt i Stockholm är väggen tillfällig och byggd av plywoodskivor. Det är ett sätt att få tillgång till en vägg över huvud taget, men jag tror att man också kan se det som ett försök att desarmera en del av kritiken mot att arrangörerna låter graffitimålare arbeta med sin konst. Det är som om plywooden talade och sade ungefär "titta hit – den här graffitin går i alla fall lätt att städa bor".

Gauges, Jeks och Polars målning är på flera sätt en typisk produktion. På ett ytligt plan är det ett ganska lättillgängligt verk, med starka färger och tecknade figurer, och ett nöjesfältstema uppbyggt kring en berg- och dalbana. Det är sammanhållet med upprepningar och samma grepp i aningen olika varianter, såsom de limegröna stänken som lyfter upp de båda wildstyletexterna ur den mörka bakgrunden. I målningens centrum befinner sig tre figurer i en vagn på väg in i en tunnel vars sida är utsmyckad med ett skräckinjagande clownansikte.

Berg- och dalbanan knyter ihop produktionen såväl horisontellt som i djupled där den löper igenom både förgrund och bakgrund. I förgrunden befinner sig Gauges scen med tre figurer, mitt emellan Jeks och Polars båda wildstyles, och i bakgrunden reser sig banans ställning upp mot horisonten.

Den vänstra texten har en uppåtriktad 3D centrerad mot textens mitt, medan den högra tvärtom har den gråblå djupeffekten riktad nedåt, som om de kommer farande från var sitt håll för att ta plats i bilden. För den som inte är van att dechiffrera graffiti är nog texterna ganska svårutlästa. Det står Jeks och Polar, men den oinvigde betraktaren uppfattar dem sannolikt som dekorativa ornamenteringar som ramar in nöjesparksscenen. Utifrån ett strikt internt graffitiperspektiv är det snarare tvärtom. För även om en välgjord character och ett genomarbetat sceneri uppskattas av de flesta graffitimålare klassas nästan alltid en originell wildstyle högre. Därför skulle jag vilja påstå att det är det förledande lättuttydda cirkustemat som ramar in de mer svåråtkomliga wildstyletexterna och inte tvärtom. Och för att nå innanför denna ram krävs det ganska goda kunskaper i graffititraditionen, eller åtminstone att betraktaren tar sig tid och tittar ganska noga.

Jeks har här använt en förhållandevis enkel stil med endast ett fåtal balkar och pilar. Den präglas av en lugn rytm med stora, långsamt svängande former som ibland bryter mot varandra, ibland harmonierar och lånar former av varandra. Polars wildstyle är mindre svängig men hetsigare och spretigare, och den är mer dynamisk i djupled där en mängd balkar, bits och pilar skjuter ut och löper över, under och in i bokstäverna. Ovanför texten svävar tre stjärnor med crewets initialer C-A-S. Varje enskild bokstav är också distinkt särskild från de andra medan de hos Jeks hänger ihop två och två – J med E och K med S.

Vad som är inramning och vad som är huvudmotiv kan man säkert ha olika åsikter om, men kontrasten mellan scenerier med characters å ena sidan och wildstyletexter å andra sidan skulle jag ändå vilja påstå är utmärkande för produktionen, som så att säga uppstår i gapet mellan två förståelsenivåer, en som riktar sig utåt mot den breda allmänheten och en inåt – mot graffitikonnässörerna.