I en intervju med Svenska dagbladet i tisdags utrycker näringsministern och centerpartiets ordförande Maud Olofsson sitt stöd för ett inkomstbeprövat barnbidrag. Argumenten som anförs för detta är två och sammanhängande. Dels att det upplevs som orättvist att välbeställda familjer mottar en ersättning de inte har behov av. Dels att de resurser som frigörs om barnbidraget till de icke-behövande slopas istället skulle kunna komma de behövande till del.
- Det är klart att många funderar över varför alla höginkomsttagare ska ha barnbidrag, säger Maud Olofsson till Svenska dagbladet.

I intervjun förklarar näringsministern att hennes parti anser 'att man ska stärka ekonomin för dem som har det allra sämst'. Och analysen förefaller vid en första anblick tilltalande för den som förespråkar en progressiv fördelningspolitik. Varför inte ta där det finns ett överskott och lägga där det fattas?
Svaret är att det generella barnbidraget varken kan eller bör ses som en isolerad företeelse i det svenska välfärdssystemet, utan måste betraktas i sin historiska och politiska kontext.
Barnbidrag infördes ursprungligen år 1937, och då i just den inkomstbeprövade form som näringsministern nu förespråkar. Åtta år senare motionerade den kommunistiska ledamoten Gerda Linderot om att bidraget borde göras allmänt. Förslaget drevs igenom med stöd av socialdemokraterna och Bondeförbundet, nuvarande centerpartiet. Och sedan 1948 betalas barnbidrag ut till alla barnfamiljer. Oavsett inkomst.

Så varför ville då den parlamentariska vänstern ha en ordning där barnbidrag betalades ut även till samhällets ekonomiska eliter? Reformen betraktades som en del i ett politiskt projekt där fattigvård i form av statlig välgörenhet skulle ersättas av generella rättigheter knutna till medborgarskapet. Därmed skulle utbetalningarna bli mindre godtyckliga, och istället lättare att kräva. Den svenska välfärdsmodellen är i dag en blandning av olika system - behovsprövade, försäkringsbaserade och generella. Men vid en internationell jämförelse har den sistnämnda kategorin, finansierad genom progressiv beskattning, fått ett relativt starkt genomslag.

Betraktat utifrån ett sådant sammanhang skulle ett avskaffat allmänt barnbidrag vara ett steg tillbaka. Mot ett system där medborgaren istället för att kräva sin rätt istället måste be om sin mat.
Detta perspektiv har varit det dominerande när den parlamentariska oppositionen kommenterat förslaget. Men även kollegorna i alliansregeringen har visat sig skeptiska. Flera borgerliga företrädare har varnat för högre marginaleffekter - att det kan bli lönsamt för den enskilde att gå ner i arbetstid för att bli berättigad barnbidrag. Problematiken aktualiserades inte på samma sätt 1948, då en lägre andel kvinnor och bidraget betalades ut direkt till mödrarna, men när arbetslinjen i dag står högst på agendan är det svårt att se hur Maud Olofsson ska kunna få allianskollegornas stöd.
Å andra sidan lyckades kristdemokraterna driva igenom vårdnadsbidraget.