Sakprosa | Alexandramannen

"Hon var inte ute och sprang på nätterna. Hon satt ju på sitt flickrum. Inte fattade jag att det kan hända så fruktansvärda saker då."
"Jag vet uppriktigt sagt inte hur jag skulle kunnat lista ut vad hon sysslade med på Internet. Man vet ju inte ens vad man ska uppmärksamma."
Bristen på information om hur barn använder internet och om de risker som kan medfölja när bilder kommer i omlopp eller kontakt tas från människor med smutsiga syften är en ständigt återkommande källa till frustration bland de förtvivlade föräldrarna till Alexandramannens offer. För om de bara hade fått veta vad de skulle titta efter hade de kanske kunnat stoppa något av det som hände deras döttrar där i början av 2000-talet. Medan deras barn utvecklade färdigheter i en för dem naturlig del av det sociala livet hade föräldrarna ingen aning om det relativt nyetablerade kommunikationsmediets användningsmöjligheter. Alexandramannen – En berättelse om vår tids största nätsexhärva berättar om en generationsklyfta med ödesdigra konsekvenser.

Det är tidigt 2000-tal och i Sverige sprids mötesplatserna för ungdomar på nätet som en löpeld. Förpubertala tjejer och killar pratar med alla från klasskompisar till nya bekanta på communities som Lunarstorm och Skunk. Det händer även att de lägger ut mer eller mindre avklädda bilder på sig själva för betygsättning på sajter som snyggast.se.
Vid en av datorerna sitter Alexandra, i vardagslivet känd som 26-årige datateknikern Atheer Al Suhairy. Alexandra utger sig för att vara en 25 år gammal framgångsrik modell. Det är även den personen hennes profilbild visar. Alexandra kontaktar unga tjejer, smickrar deras utseenden och skapar så småningom en tillitsfull vänskapsrelation. Tjejerna ser upp till Alexandra. Hon är deras enda vuxna förebild. Tjejerna, som är mellan 12 och 15 år gamla, övertalas av sin väninna Alexandra att sälja sex till hennes vän Atheer.
När Atheer Al Suhairy i april år 2007 döms till tio års fängelse för sexbrott mot närmare femtio unga tjejer förnekar han fortfarande att han och Alexandra skulle vara samma person.

Det är skrämmande att läsa Sydsvenskanreportern Katia Wagners grundliga redogörelse av skeendena i härvan kring Alexandramannen. I djupintervjuer med sex av de tjejer som vittnade i rättegången, några av föräldrarna till offren och med Atheer Al Suhairy själv ges en bild av ett samhällsproblem utan tidigare motstycke. Där en hel vuxenvärld totalt saknar vetskap om vad yngre generationer ser som sin vardag. Och där ett oinformerat samhälle leder till ett kränkande bemötande av offren. De intervjuade tjejerna berättar exempelvis om hur svårt det varit att i rätten inför äldre nämndemän berätta om vad de varit med om, delvis för att det handlar om skamfyllda sexuella handlingar, men också för att personerna ifråga inte haft någon aning om ens vad exempelvis en webbkamera är.

Katia Wagner ger i Alexandramannen mycket utrymme åt att försöka förklara och förstå hur det till synes oförklarliga har kunnat hända. Varför så många unga tjejer har gått med på att träffa och sälja sex till en okänd, äldre man. Tonvikten läggs på de utsatta flickornas perspektiv. Och obehagligt nog, de intervjuade flickorna är genomgående utsatta unga personer med sviktande självbild från trasiga hemförhållanden med knaper ekonomi. Som den cyniske Alexandramannen var snabb att i sina förtroendefulla konversationer spåra upp med löften om modelljobb och lättförtjänta fickpengar.
Katia Wagner pekar även på ungdomars godtrogenhet mot nätet som ett kommunikationsutrymme skilt från verkligheten utanför, samt föräldrars och vuxenvärldens ovetskap om det hela. Viktigare ändå ter sig kanske diskussionen om hur synen på sexualitet så radikalt skiljer sig mellan generationerna. När språkbruket på chatterna ofta är sexuellt utan egentlig innebörd och där det inte är någon stor grej att posera lättklädd inför webbkameran, blir sexualitet ett område med långt färre tabun och mindre laddning än det en gång varit.

Hur man som förälder ska förhålla sig till sina hormonstinna barns internetanvändande är en problematisk fråga, där gränsen mellan moralpanik och sund föräldraomsorg är svårdragen. Viktigast är att kunskapen ökar, att nätet avmystifieras för föräldragenerationen och att problematiken lyfts upp till ytan. Katia Wagners Alexandramannen är en viktig del i det arbetet och kan med fördel ingå som kurslitteratur på lärarhögskolan samt som handbok för socialarbetare och inom barn- och ungdomspsykiatrin.
Den otäcka historien om Alexandramannen är en väckarklocka som kan öppna ögonen hos en slumrande vuxenvärld inför ett problem som är långt närmare än vad många väljer att tro. Bokens mest alarmerande budskap är dock det smärtsamma faktum att en generation kvinnor redan svikits av ett helt oförstående samhälle. Inte bara av väninnan Alexandra.