I följd av ett beslut, enhälligt fattat på den internationella arbetarkongress, som förlidet år hölls i Paris, ha vi i dag, den 1 maj 1890, i likhet med hela Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat, samlats till en världsdemonstration för lagstadgad åttatimmars arbetsdag.
Orden kommer ur den resolution som antogs i anslutning till den första maj-demonstration som första gången anordnades på svensk mark. Staden var Stockholm, året var 1890, och 20 000 anarkister, kommunister och socialdemokrater hade tågat tillsammans. Under det efterföljande massmötet på Gärdet, där resolutionen antogs, uppskattades antalet deltagare till 50 000.


Resolutionens lydelse klingar i dag föråldrat, som ett eko från arbetarrörelsens ungdom. Och för somliga framstår den sannolikt fortfarande i ett utopiskt skimmer.
Initiativet att samla "Europas och Amerikas klassmedvetna proletariat" hade tagits av Andra internationalen, den organisation som 1889 samlade socialdemokratiska och kommunistiska partier i Paris i syftet att uppnå enighet över nationsgränserna. Men initiativet var redan från början splittrat av interna motsättningar. Mellan revolutionärer och reformister, mellan dem som ville störta det gamla i gruset och dem som istället ville skynda långsamt.
Och slutligen var det längs samma nationsgränser som internationalen velat överbrygga som den också kom att splittras. I anslutning till att första världskriget satte Europa i brand valde flera av kontinentens tongivande socialdemokratiska partier, till mångas förvåning, att alliera sig med sina hemländers regeringar. Medan kommunisterna, med Lenin och Trotskij som mest kända namn, hävdade att arbetarklassen inte hade någon nation.
Att radikala socialdemokrater som Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht försökte hålla rörelsen samman hjälpte föga. Den splittring hade såtts som, då tyska socialdemokrater och kommunister lade energi på att motarbeta varandra istället för att skapa en enhetsfront, 30 år senare gav andrum åt den spirande reaktionen och det nationalsocialistiska maktövertagandet.


Att Andra internationalens val av datum föll just på den 1 maj har att göra med vad som ett drygt decennium innan konferensen i Paris tilldrog sig på andra sidan Atlanten, i Chicago.
I oktober 1884 hade en federation av amerikanska och kanadensiska fackföreningar enats kring det gemensamma målet om åttatimmars arbetsdag och beslutat att deras krav måste ha tillmötesgåtts senast den 1 maj 1886. Det gjorde det inte, och den nordamerikanska arbetarrörelsen svarade med omfattande strejker och massdemonstrationer.
I Chicago, den 3 maj, drabbade strejkande arbetare vid en fabrik som tillverkade jordbruksmaskiner samman med inhyrda strejkbrytare. Den lokala polisen attackerade de strejkande, dödade fyra och skadade flera.
Händelsen göt knappast olja på vågorna, och den kallelse till manifestation på Haymarket square som stadens anarkister omedelbart distribuerade hörsammades nästföljande dag av en större folkmassa.


När polisen grep in för att upplösa manifestationen uppstod tumult. Från en sidogata kastades en bomb mot polislinjerna. Explosionen dödade en polisman. Ordningsmakten reagerade med omedelbar eldgivning mot folkmassan.
När krutröken skingrats hade sju polismän skjutits till döds, och ytterligare ett sextiotal skottskadats. Att vissa arbetare var beväpnade och besvarade elden är klarlagt, men hur många dessa var är okänt. Enligt flera dåtida poliskällor sårades en klar majoritet av poliserna av kollegornas kulor.
Hur många arbetare som dödades eller sårades är oklart, men deras antal torde överstiga polisernas med god marginal. Till denna dag vet ingen säkert vem som kastade bomben. Anklagelser har riktats mot detektiver hos säkerhetsföretaget Pinkertons – sin tids Blackwater – som ofta anlitades för att skydda strejkbrytare och infiltrera fackföreningar. Pinkertons, eller vad som finns kvar av företaget, ägs i dag av svenska Securitas.


I kölvattnet efter bombdådet och skottlossningen greps och dömdes åtta välkända anarkister. Sju av dem till döden, en till femton års fängelse. Åklagarsidan kunde inte styrka att någon av de anklagade varit inblandade i händelsen, varför de istället tilldelades dödsstraffet för uppvigling.
Fyra av de dömda avrättades genom hängning, en femte dog för egen hand dagen innan hans avrättning var schemalagd, ytterligare två fick sedermera sina straff omvandlade till livstids fängelse.


Vad betyder då första maj i dag? I landets större städer arrangerar vänsterpartiet och socialdemokraterna var för sig demonstrationståg som både skapar kontakter inåt och erbjuder exponering utåt. Likadant gör syndikalister och kommunister.
Men första maj är också en dag för aktivism. Årligen anordnas – jorden runt – en mångfald av aktiviteter som knyts till datumet, och därmed också till dess historia. Att de flesta Reclaim the city-fester i Sverige ägt rum på första maj är ingen slump.
Under de senaste åren har datumet börjat uppmärksammas av andra organisationer än arbetarrörelsen. Av olika skäl. För upphovsrättskritiska Piratbyrån, som år 2004 höll sin första första maj-demonstration, var valet av datum sannolikt ämnat att knyta an till en tradition av kamp mot kapitalets intressen. När Uppsalas kristdemokrater, med stöd av abortmotståndarna i Livets ord, den 1 maj 2006 tågade för "rättvis barnomsorg" var syftet snarare att stjäla lite extra medialt strålkastarljus genom att förlägga demonstrationen till just den dag som betraktas som arbetarnas egendom.


Så hur bör första maj 2008 betraktas? Som en dag att minnas arbetarrörelsens martyrer eller ett verktyg för progressiv politik? Eller både och? Vi har ställt frågan.

8 RÖSTER OM FÖRSTA MAJ

Salka Sandén, författare och aktivist:

- Jag har alltid firat första maj och för mig är det något positivt. Men dagen har tyvärr blivit lite av ett museum över gamla saker och institutioner. Det finns mycket nostalgi och längtan tillbaka till ett folkhem som egentligen aldrig har funnits. Första maj är en symbolisk dag men det vore bra om den i högre grad kunde återspegla de konflikter som pågår ute i samhället alla andra dagar, konflikter som kommer att bli ännu fler om den rådande ordningen får fortsätta.

Harry Rantakyrö, ordförande för Gruvtolvan i Kiruna:

- Första maj är arbetarrörelsens högtidsdag. Men jag upplever att den tappat mycket av sin ursprungliga mening. Tyvärr. Det är viktigt att vi behåller dagen och att fackföreningarna sluter upp och demonstrerar enligt gammal tradition. I dag är det mycket av ett torgmöte och sedan går folk hem. Vi måste komma ihåg vår historia för att kunna utvecklas framåt.

Maria-Pia Boëthius, journalist och författare:

- Det är helt lysande att det finns en dag om året då människor tvingas tänka på alla fördömda och lågavlönade. Det är bra att det inte varje dag går att rymma från den vetskapen. I dag har första maj blivit något av en minneshögtid över arbetarrörelsen men det kommer åter att bli en festdag. Världen kan inte fortsätta så här, det finns en annan väg, en solidaritetens.

Ella Niia, ordförande i Hotell- och restaurangfacket:

- Första maj är en viktig manifestation och arbetarrörelsens dag. Det är en otroligt stark känsla att gå i ett första maj-tåg och känna det där som binder folk samman kring rättvisa och alla människors lika värde. Jag ska tala om dagens borgerliga politik som slår hårt mot vanligt folk i allmänhet och lågavlönade kvinnor i synnerhet.

Åsa Linderborg, författare, historiker och kulturskribent:

- För mig betyder första maj fortfarande att man vågar drömma om en bättre värld genom att förenas för att protestera mot de orättvisor som finns i Sverige och internationellt. Första maj ska inte vara något arkivariskt, eller en dag för tillbakablickande, utan en marsch framåt med konkreta krav och paroller som har med framtiden att göra. Själv ska jag gå i vänsterpartiets tåg i Uppsala och min dotter ska hålla sitt första första maj-tal. Så jag är jävligt stolt!

Thaher Pelaseyed, andre vice ordförande för Ung vänster:

- Första maj är arbetarrörelsens stora högtidsdag. I ett klimat där borgarna gjort till sitt varumärke att föra en politik som går stick i stäv med vad folket vill är det en viktig dag för människor att gå ut på gator och torg och markera 'hit men inte längre'. Vi kan vara stolta över det ganska unika som arbetarrörelsen lyckats åstadkomma i Sverige. Genom att ta avstamp i vunna segrar ska vi gå vidare med att försvara och utveckla den generella välfärden.

Birgitta Nordmark, generalsekreterare SAC Syndikalisterna:

- Första maj är både ett verktyg för förändring och en dag att fira. Jag har alltid känt att det är roligt att det finns en dag för oss, att det finns en dag för arbetarna. Kampen pågår 365 dagar om året, 366 i år för att det är skottår, och första maj är ett tillfälle att se tillbaka på vad man har uppnått och samtidigt blicka framåt.

C H Hermansson, partiledare för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) 1964-1975:

- Första maj visar att det fortfarande finns människor som anser att det är skillnad på kapitalism och socialism. Det är en dag att demonstrera mot alla de orättvisor som det kapitalistiska systemet för med sig. Man bör blicka framåt och i år är det ett utmärkt tillfälle att visa sin solidaritet med sjuksköterskorna. Själv har jag fyllt 90 och ska sitta på en stol i Kungsan och lyssna på talarna.