Den innersta cirkeln åskådare befinner sig blott en dryg meter ifrån henne. Det är så intimt att det nästan känns obekvämt. Några i publiken skruvar på sig. Andra skrattar nervöst. Efter att noggrant ha kontrollerat sin utrustning börjar Kaffe Matthews spela. Med handrörelser som liknar en dirigents får hon thereminen att tjuta gällt.

Från dessa ljud utgår allt. Kaffe Matthews arbetar med elektronisk livekomposition, helt utan förinspelat material. Thereminens höga toner samplas, mixas och dupliceras. Till en början låter det skört och trevande, men snart nog växer ljudet i styrka. Rytmer dyker upp och försvinner. Teman låter sig skönjas. Utan att någon egentligen förstått hur det gått till emanerar en hel konsert av stämmor, värdig en orkester, plötsligt från det lilla bordet. Det är mycket intensivt och i sina bästa stunder helt fantastiskt.

Det blir uppenbart varför Kaffe Matthews alltid placerar sin publik i cirklar. Ljuden anfaller från alla håll, och till sist är jag övertygad om att musiken i själva verket spelas inne i mitt eget huvud. Parallellt med detta infinner sig insikten om att också de andra åhörarna måste känna samma sak. På något sätt har publiken involverats i skapandet av musiken, och akten/processen har blivit kollektiv.

När det slutligen är över pustar publiken ut. Jag ser mig omkring, och de som alldeles nyss var främlingar känns nu nästan som gamla bekanta. Som om vi hade varit med om någonting tillsammans. Kaffe Matthews ler stort.