Årets upplaga av Uppsala reggaefestival var den femte i ordningen och bland reggaefantaster i norden har det lilla baktaktsmeckat vid Fyrisåns smutsiga vatten redan blivit en älskad institution. Festivalen har vuxit snabbt och för varje år blivit allt större. Nu förefaller det dock som dess korta saga kan vara all. Under tre dagar fyllda av fest och karibiska rytmer grep uppsalapolisen 130 personer misstänkta för ringa narkotikabrott och innehav.

- Detta är det värsta vi har sett. Det är fullt möjligt för vem som helst att skaffa knark på festivalområdet, summerade polisens presstalesman Christer Nordström festivalen för TT.

Egentligen ingenting märkligt med det, utan mest ganska ordinär retorik från ordningsmaktens sida. Påfallande mycket av det polisen får se är ofta det värsta de sett, och många av de festivalbesökare SFT talat med är oroliga för att polisens beskrivningar av tillställningen som ett knarkghetto ska användas som argument för att förhindra att arrangemanget återkommer nästa år.

Visst förekommer cannabis på Uppsala reggaefestival - även om alkoholen väldigt uppenbart är det dominerande berusningsmedlet - men att reducera festivalen till en överdimensionerad pundarkvart för tillresta haschrökare är både tragiskt och missvisande. Det är tvivelsutan musiken som står i centrum, och en mer hängiven publik än den som samlats i Uppsala får man leta efter. På en nischad festival är det många akter som i stort sett alla vill se, och när Capleton strax efter 23.00 på fredagskvällen intar stora scenen har besökarna i stort sett slutit upp mangrant. Och visst visar sig det till synes kollektiva beslutet att uppleva konserten vara ett klokt sådant.

Få har nog missat att Capletons medverkan på festivalen varit omgärdad av en del kontroverser. Som artist har han förutom en explosiv kombination av rootsreggae och dancehall även gjort sig känd för att vara homofobisk - eller möjligtvis homohatiskt - utöver det vanliga. Bland dem som inför hans spelning på reggaefestivalen kritiserat och uppmanat till bojkott finns Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, RFSL, och Liberala ungdomsförbundet, LUF. Jag förstår dem, även om berättigad kritik ibland kan bli tråkig just på grund av att den är berättigad.

Dock är även homofobin tråkig. För knappt två år sedan gav Sizzla en fullständigt fantstisk konsert på Mondo. Jag hade väntat på den spelningen i flera år och musikaliskt fanns det ingenting att bli besviken på, men de utdragna pauser Sizzla gjorde för att predika var kvalificerade stämningsdödare. Svetten han torka och träningsvärken i benen göra sig påmind medan han pedagogiskt förklarade det orimliga i samkönade relationer.

Uppsala reggaefestival hade emellertid skrivit ett kontrakt med Capleton om att inga homofobiska budskap fick förekomma. Och även om censur generellt är någonting negativt värdeladdat så skadade munkavlen förmodligen inte konserten som helhet. Mannen som gjort elden till sitt varumärke rev ner öronbedövande applåder, och spelningens höjdpunkt - ett bejublat a capellanummer om kriget mot terrorismen - kommer jag att bära med mig länge.

Ibland blir saker konstiga på festivaler. Polisen klagar över att en hel generation ungdomar knarkar ihjäl sig och RFSL kritiserar homofobiska artister. Inget nytt under Uppsalas sol. Polisen arbetar i enlighet med politiska direktiv om att stoppa bruket av cannabis, och RFSL har ett självklart intresse av att minska hets mot homosexuella. Båda samarbetar de med Uppsala reggaefestival, som inte har så mycket annat val än att försöka gå dem båda till mötes. Festivalen samarbetar dock även med socialtjänsten, som i sin tur samarbetar med Livets ord.

Starx efter det att Capleton gått av scen blir jag stoppad av en man och en kvinna i neongula västar. Båda ler varmt och förklarar att de bara vill 'prata lite' och se hur jag mår. Efter ett kortare samtal visar det sig att de kommer från Livets ord och att de patrullerar festivalområdet i samarbete med socialtjänsten.

Ironin är slående. Medan Capleton förbjuds att uttrycka sina homofobiska åsikter bjuds Livets ord in för att missionera bland berusade ungdomar. Jag kan inte låta bli att fråga vad de anser om homosexualitet, och efter en osammanhängande ordväxling tar mannen kvinnan under armen och drar iväg henne. Han tittar efter mig och ser mycket förnärmad ut.

Festivalens sista dag bjuder på ett av dess bästa uppträdanden, på dess förmodligen mest otacksamma tid. 13.30 tar sig innovativa skånska reggaebandet Kung Kodum ton på stora scenen. De hade förtjänat en bättre speltid, och framför allt hade fler av festivalens besökare förtjänat att se dem. Med all heder i behåll förvaltar de en stolt skånsk reggaetradition och blandar den med tempo och samhällskritik.

Det finns någonting väldigt konservativt att lägga nya, relativt oetablerade, svenska band tidigt och trötta legendarer som Gladiators och Steel Pulse på bästa sändningstid. Både Gladiators och Steel Pulse förtjänar tveklöst respekt för det musikaliska arv de lämnat efter sig, men de lever idag i stor utsträckning på nostalgi och gamla bedrifter.

Sent på natten mot söndag, efter att Anthony B genomfört festivalens sista stora spelning, sjuder campingområdet av liv. Besökarna visar att de har tagit Capletons uppmaningar om att tända eldar på allvar och både polis och väktare tvingas engagera sig i släckningsarbetet.

Plötsligt exploderar ett batteri fyrverkerier som någon smugglat in och folk samlas snabbt för att beskåda de rosa eldkaskaderna som lyser upp natthimlen. En polispatrull är snart på plats och bestämmer sig för att skingra folksamlingen. Dessa vill dock inte alls skingras utan börjar istället skrika festivalens vedertagna förkortning i kör: 'URF! URF! URF!' Slutligen inser polisen att det inte är värt besväret och går en smula molokna därifrån.

Det är bara att hoppas att det inte var sista festen på Uppsala reggaefestival, och att arrangörerna, om evenemanget återkommer nästa år, vågar ta ut de musikaliska svängarna lite mer.