Förövaren däremot demoniserar vi. Förövaren tillskrivs alla de egenskaper vi inte vill kännas vid hos oss själva - ondska, elakhet och småsinthet. Genom att solidarisera oss med offret distanserar vi oss också från förövaren.

Detta tankemönster är djupt mänskligt, och i vissa avseenden till och med lovvärt, men det förblindar också. Vårt kollektiva rättvisepatos - det som formas redan i dagisåldern av sagans sedelärande kamp mellan gott och ont - leder oss ibland bort från den oerhört grundläggande insikten att världen är för komplicerad för att betraktas i termer av svart och vitt.

En film som Paradise Now hade så lätt kunnat begå detta misstag. Handlingen kretsar kring de två unga männen Said (Kais Nashef) och Khaled (Ali Suliman) som anmält sig som frivilliga att bli martyrer. Efter att de plötsligt får besked om att de blivit utvalda att genomföra en självmordsattack i Tel Aviv nästa dag nystas deras respektive historier upp och vi får veta vad som drivit dem till den gräns att de vill använda sina kroppar som vapen mot israeliska civila. Många regissörer hade nog varit frestade att iscensätta dramatiska filmatiseringar av ockupationens brott för att visa hur desperationen den föder driver palestinska ungdomar rakt i famnen på militanta islamistiska organisationer. Allt för att upprätthålla illusionen av vattentäta skott mellan offer och förövare, god och ond.

Att säga att Nasaretfödde Hany Abu-Assad motstår denna frestelse är fel. Det är snarare så att han inte verkar lockad alls. Mycket stringent berättar han sin historia, och filmens styrka ligger tveklöst i dess konsekventa fokus på huvudpersonerna. Den israeliska militären är bara en anonym kuliss - vägspärrar i fjärran - och inget av det våld palestinierna dagligen utsätts för skildras. Inga bulldozers som jämnar hus med marken, inga tonåriga stenkastare som skjuts ihjäl och inga mödrar som begråter sina mördade barn.

- När man gör film är det alltid för att uppleva det som man aldrig har upplevt förut, förklarar Abu-Assad över en knastrig telefonlinje från New York. Bilderna av israeler som använder våld mot palestinier känner vi redan till. Det här handlar om något vi inte känner till, något som inte jag känner till. Om jag vill uppleva de sista 24 timmarna av en självmordsaktivists liv finns det ingen anledning att visa våld som vi redan sett.

Att skildra ockupationens brott hade varit ett enkelt sätt för Abu-Assad att urskulda sina unga självmordsaktivister. Men Said och Khaled är inte instängda vilddjur som inte kan se några andra möjligheter än att rikta terrordåd mot civila. Det är ockupationen som driver dem mot martyrskapet, men de är inte bara oskyldiga offer för omständigheterna. De är resonerande individer, och deras bevekelsegrunder är personliga.

När självmordsuppdraget ska utföras går någonting snett och Said och Khaled skiljs åt. Var för sig får de plötsligt tid att ompröva sina beslut att möta döden. Och föga förvånande visar sig tron på ett paradis i livet efter detta vara av underordnad betydelse när de båda männen slutligen bestämmer sig.

Abu-Assad menar också att tron på martyrernas belöning sannolikt inte är någon motivation i sig, utan främst en metod att finna förtröstan i en värld utan hopp.

- Jag tror inte att det är särskilt viktigt. Generellt låter religionen dig bara tro att någonting bättre väntar. Ingen vill tro att man dör för ingenting. När det gäller självmordsaktivism, och äv-en i vanliga livet, är det många män-niskor som verkligen vill tro på gud eftersom de inte vill acceptera att de lider i onödan. Men den viktigaste faktorn när det gäller att göra någonting sådant här är bristen på värdighet som kom-mer från den dagliga förödmjukelsen i att leva under ockupation.

Att martyrerna åtnjuter en speciell status i muslimska samhällen framstår dock som klart. I brist på konkret närvaro av den gud som många palestinier riktar sina böner till blir de själva en slags mytologiserade ställföreträdare för det gudomliga. Videoupptagningar av deras avskedstal säljs i butikerna och deras affischer sätts upp på husväggarna.

- Många vill göra motstånd mot ockupationen men alla vågar inte, förklarar Abu-Assad. Därför blir självmordsaktivisterna ett slags alter ego för många. De visar att man kan göra om sin maktlöshet till styrka.

Koncept som förnedring, värdighet och upprättelse blir avgörande när Said och Khaled slutligen tvingas välja mellan paradisets gäckande portar och ett fortsatt liv som kuvade.

- Om israelerna både kan begå brott och samtidigt vara offer, säger Said i en av filmens mest intensiva scener, så har jag inget annat val än att vara både offer och mördare på samma gång.

Offerrollen är påtvingad men rollen som mördare självvald. Och i skildringen av dilemmat detta skapar är Paradise Now inget mindre än mästerlig i sin skoningslösa uppriktighet. Det är inte en propagandafilm, och det vore fel att säga att den ger röst åt ett tystat palestinskt folk. Snarare visar den att offret är mer än bara ett offer. Det är en människa, med allt vad det innebär av kapacitet att göra såväl gott som ont.

I detta finns ingenting polemiskt, bara ett underförstått konstaterande att bortom det nuvarande - bortom offer och förövare, mördare och mördad - finns en likhet som inte går att bortförklara.

Även om Paradise Now tar ställning mot ockupationen kommer få att kunna påstå att det är en israelfientlig produktion eller att den uppmuntrar till våld mot civila - trots att den inte fördömer självmordsaktivisternas handlingar. Filmen moraliserar inte, och drar stundtals mot ren naturalism. Karaktärerna väger själva argument för och emot, men vad som är rätt eller fel lämnas osagt.

Paradise Now är en uppskakande upplevelse, som stundtals bjuder på både fantastiskt skådespeleri och starka scener. Kais Nashef är genomgående lysande i rollen som Said, och tystnaden när motståndsmännen sätter sig till bords för en biblisk sista måltid tillhör det mest ödesmättade jag sett. Enstaka mindre lyckade episoder förekommer dock också. Att Said, samma morgon som han ska resa, plötsligt frågar sin mor om den döde fadern är ett dramaturgiskt självmord som förvånar i en annars mycket säker regi. Dessutom är Lubna Azabal som Suha - den återvändande dottern till en martyr - en besvikelse trots sin välskrivna roll.

Paradise Now tävlade om Guldbjörnen vid Berlins filmfestival, och belönades vid samma festival med Amnesty Internationals filmpris. Att den kommer att väcka reaktioner när den har premiär i Israel om en knapp månad känns som ett rimligt antagande.