2002 åkte Oliver Stone till Kuba för att intervjua Fidel Castro. Tre dagar med den lika mytomspunne som förtalade diktatorn resulterade i 30 timmars film, vilket klipptes ihop till det svårtolkade personporträttet Comandante.

När filmen visades för de amerikanska distributörerna lät reaktionerna inte vänta på sig. Stone anklagades för att hylla Castro och dennes regim och den välbemedlade tv-kanalen HBO, som hade kontrakt på visningsrättigheterna, backade ur.

Och kanske bör man inte klandra dem. Förutom det i USA politiskt kontroversiella innehållet så led filmen av en rad svårigheter. Diskussionerna regissören och revolutionären emellan var osammanhängande och blev i slutändan tröttsamma. Stone blandade frågor om högt och lågt, storpolitiska konflikter och gamla flammor, till synes helt utan ambition att styra samtalet mot ett mål. Någonstans gick det förmodade syftet - att visa upp Fidel Castro som den man av kött och blod han faktiskt är - förlorat. Och när Comandante avslutades med en alldeles för lång scen där Castro och Stone förenas i en utdragen, lika maskulin och heterosexuell som påfrestande omfamning var gränsen för det smakliga faktiskt nådd.

Att den aldrig visades i USA var förmodligen bara bra - och ett av försvinnande få exempel på hur den politiska censuren kan gå den goda estetikens ärenden.

Men trots att Comandante aldrig nådde så långt som till 'en biograf nära dig', var Castros person fortfarande intressant. Och HBO var inte sena att inse det kommersiella värdet av den synbara förtrolighet som uppstått mellan diktatorn och filmaren. Distributören ville ha nerven och närheten i diskussionerna, men i en kontext som skulle vara lättare för den mediekonsumerande allmänheten att acceptera.

Tillfället att fånga detta på film lät inte vänta på sig. Under mars och april 2003 arresterades och dömdes över 75 kubanska dissidenter till kännbara fängelsestraff. Under samma period av repression dömdes dessutom tre kubanska färjekapare till döden efter anmärkningsvärt korta rättegångar. Detta var den perfekta anledningen att göra en ny film - lika intim i konversationerna och med ett kritiskt perspektiv. Återigen reste Stone till Havana för att möta Castro, denna gång med åtminstone en aning granskande journalistik i bagaget.

Och det ska sägas direkt att Looking for Fidel är väsentligt bättre än sin föregångare. I Comandante tilläts Castro framställa sig själv som den milde patriarken, den kärleksfulle fadersfiguren som varsamt agerar herde åt sin hjord. Ingen polemik uppstod och det fanns ingen anledning för den verbale diktatorn att gå i vare sig försvar eller till attack.

Detta ändras i Looking for Fidel. Den grånande Castro visar klorna och att han fortfarande kan ryta. Stone lyckas, oavsett om det varit hans avsikt eller inte, med konststycket att närma sig Castros uppfattning om sig själv. Och i det förmår filmen också åskådliggöra en del av problematiken associerad med Kubas styrelseskick. En av världens mest framgångsrika revolutioner, med stort folkligt stöd och legitimitet utöver det vanliga, har stagnerat. Det nödvändiga element som ska syresätta hela det sociala projektet - demokratin - saknas. Och det är sorgligt, för det innebär att det finns en överhängande risk att den stolta kubanska revolutionen dör med sin befälhavare.

Looking for Fidel innehåller ett antal mycket problematiska episoder. Scenen där Stone intervjuar en grupp flygplanskapare i Castros närvaro är reality-tv när den är som läskigast. Att se kaparna bekänna att de begick sina brott i syfte att berika sig själva - och med nedböjda huvuden, liksom skamsna, förklara att de inser att de måste straffas - är en svettig upplevelse. Och en situation som Castro gör sitt yttersta för att vända till en propagandaseger.

Men rent journalistiskt är omständigheterna ytterst tveksamma. Sannolikt hade Stone begärt att få intervjua fångarna utan övervakning och fått avslag, men varför redovisas inte detta i filmen? Nu framstår intervjun som en tribunal där Stone leder förhandlingarna, Castro är jury, och kaparna en samling osnutna ynglingar som ska tillrättavisas efter något pojkstreck. En analogi som kommer på skam genom vetskapen om att de alla dömdes till fängelse i mellan 30 år och livstid.

Fängelset är ett universitet för brottslingar, säger Castro. Och självklart, om det inte är samhället det är fel på måste det givetvis vara individerna. Castro använder samma argument för att förklara kriminaliteten på Kuba som liberaler, konservativa och högerextrema begagnar för att förklara varför ungdomar i Ronna slåss med polisen. Ideologins skygglappar förblindar - både ålderstigna diktatorer och de folkpartister som så gärna kritiserar dem.

Stone kritiserar vid ett fåtal tillfällen Casto, om än med större försiktighet än artigheten kanske krävt. Samtidigt har han i ett flertal intervjuer uttryckt sin respekt för den kubanske diktatorn och dennes förmåga att hålla ihop landet trots externa påtryckningar. Det är ett problem som märks även i filmen - det är stundtals svårt att tro på kritiken när en vänskapsrelation hela tiden låter sig anas strax bakom den. Kanhända borde Stone ha frångått den samtalsform han konsekvent håller sig till och istället redigerat sitt material hårdare. I filmens nuvarande skick stjäl hans person uppmärksamhet från såväl sakfrågorna som Castro.

Liksom Comandante avslutas Looking for Fidel med ett svårtolkat citat. 'Vi kommer att lyfta det mörka hotet från vårt land och från världen', ord som härrör från George W. Bush, tonar in i bild framför en Castro som eftertänksamt betraktar skymningen som lägger sig över Havana.

Instämmer Stone i den amerikanske presidentens retoriska påståenden om Castro som en tyrann? Högst osannolikt.

Mer troligt är det då att den kontroversielle regissören menar att det är maktpolitiker som Bush som tvingat Castro att låsa in sig i sitt elfenbenstorn.

Frågorna Looking for Fidel väcker är många, även om vissa av dem säkerligen har sitt ursprung i att Stone helt enkelt inte är särskilt förfaren i dokumentärfilmandets ädla konst. Det är en klart sevärd film, men det är svårt att bli kvitt den smygande känslan att materialet regissören förfogat över kunde ha förvaltats betydligt bättre.