Lösningen blev att under namnet Batko-gruppen skapa ett textuellt forum för att revitalisera den politiska debatten. Det första numret hade 'organiserad anarki' som tema och presenterade texter om i första hand anarkismens förhållande till klasskampen. Det nya numret i sin tur behandlar 'insurrektionell anarkism', företrädesvis med hjälp av texter hämtade från de anarkistiska publikationerna Killing King Abacus och Insurrection.

Insurrektionell anarkism är en i Sverige förhållandevis okänd strömning, och Batko-gruppen gör ingen hemlighet av att de vill föra upp det insurrektionella perspektivet på den svenska rörelsens agenda.

Insurrektionell anarkism, som egentligen kanske hade kunnat översättas till upprorisk anarkism, utgör ingen teoribildning kring klassförhållanden och egendomsfördelning. Inte heller är den ett analysverktyg för att beskriva det rådande. Istället är den att betrakta som 'en praktik som fokuserar på attackens organisering'.

Genom historien har de flesta anarkister, enligt 'Några punkter om den insurrektionella anarkismen', varit just insurrektionella. Undantaget har varit det fåtal som i Proudhons anda trott att samhället skulle evolvera till en punkt där det lämnat föråldrade statskonstruktioner bakom sig. Övriga är, oavsett andra eventuella olikheter i fråga om teori och praktik, överens om att det kommer att krävas påtryckningar för att störta det gamla i gruset.

De insurrektionella menar att organisering föds ur kamp, och inte tvärtom. Därför är de för en informell organisering och mot permanenta organisationer som partier och fackföreningar. Alla permanenta organisationer som strävar efter att försöka attrahera en så stor medlemsskara som möjligt är dömda att syntetisera kamperna och slutligen bli ett verktyg för deras integrering i staten och kapitalet. Formella organisationer blir syntesorganisationer.

Med detta avses att de prioriterar antal över taktisk och teoretisk enhet. Genom det valet blir organisationen till en konstlad, ideologisk konstruktion som försöker ena, eller syntetisera, motstridiga viljor inom gruppen.

Den insurrektionella kritiken mot fackföreningar utsträcker sig även till syndikalisterna. De anses helt enkelt stå för nära det politiska system som ska krossas. 'Vi organiserar oss inte för att försvara vissa intressen, utan för att attackera vissa intressen', motiverar de insurrektionella sitt avståndsstagande.

Enligt insurrektionell modell bör man organisera i det specifika syftet att agera mot staten, och då i små grupper av kamrater baserade på affinitet. Det vill säga, grundade på en samhörighetskänsla som uppstår ur gemensamma intressen.

De insurrektionella menar att tiden alltid är rätt för uppror, och de på affinitet baserade smågrupperna ska alltid kunna agera. Helst genom enkla aktioner som är lätta att kopiera för dem som låter sig inspireras av handlingens propaganda.

Men trots att de vägrar vara slavar under antal menar de insurrektionella att den revolutionära kampen är en masskamp. På grund av kritiken mot arbetarrörelsens mer traditionella organisationsformer kan man dock inte liera sig med fackföreningsrörelsen. Istället vill man bygga autonoma basgrupper. Dessa ska vara masstrukturer som utgör en mötespunkt för de informella anarkistiska grupperna och de sociala kamperna, en plats där upproret kan spridas och förankras utanför affinitetsgrupperna.

Den insurrektionella anarkismen går att kritisera på ett flertal punkter, och många frågor som uppstår besvaras aldrig av Dissidents urval av texter. Tvärtom, flera av texterna är inbördes mycket lika - de tar upp samma lösningar och ignorerar samma problem.

Det insurrektionella perspektivet har med sitt fokus på attacken mot staten och kamp med revolutionen som enda mål - utan några explicita föreställningar om vad som ska komma därefter - fått starkt fäste bland civilisationskritiska och anarkister.

En svaghet tycks vara att teorin är obeprövad och de förespråkade kampmetoderna få. Om de insurrektionellas attacker mot staten leder till en repression mer massiv än vad affinitetsgrupperna kan hantera, så tycks inte insurrektionalismen erbjuda några andra alternativ.

En annan är att insurrektionalismen är en utpräglad anti-etablissemangspraktik. Kampen mot det nuvarande vinner företräde över kampen för det vi önskar oss. Och det är lite synd, för det innebär att en mängd möjligheter till kreativt motstånd går förlorade.

  Där välfärdsstaten demonteras kommer tomrum att uppstå. Utrymmen där sociala rörelser kan bedriva ett arbete i direkt kontakt med den revolutionära massa som de insurrektionella talar om, men inte riktigt vet hur de ska komma i kontakt med.