Nittve skriver också att 'förfärande många potentiellt stora kvinnliga konstnärskap, särskilt i 1900-talets förra hälft, avbröts på ett tidigt stadium, på grund av könsroller och yttre socialt tryck'.

Det har han givetvis helt rätt i. Och vad gäller detta har det museum han leder möjlighet att vara mer än en passiv spegel av konsthistoriens mansdominerade kanon. Moderna museet kan och bör visa att konsten aldrig är oberoende av yttre omständigheter. Att vilka som är konstens producenter och konsumenter, avsändare och mottagare, determineras av sociala faktorer. Historieskrivning är en diskursiv process, och att synliggöra de strukturer som marginaliserat kvinnliga konstnärer är viktigt. Inte minst för att det kan lära oss något om hur vi kan bekämpa dessa strukturer i dag.

Alla gladde sig dock inte åt att kulturetablissemanget ville åtgärda historiska felprioriteringar. Bara timmar efter att DN landat i prenumeranternas brevlådor sände Feministiskt initiativ ut ett skarpt formulerat pressmeddelande med rubriken 'Sälj ut männen'. I hårda ordalag kritiserade talespersonen Gudrun Schyman museichefens förslag.

Hon menar förvisso att tanken på att köpa in verk av kvinnliga konstnärer är god, och att det är bra att Nittve 'kommit till insikt', men några offentliga medel borde museet inte tilldelas.

- Varför ska skattepengar användas till att bekosta denna patriarkala dumhet? frågar sig Schyman. Nej, Lars Nittve bör sälja ut de överflödiga manliga verken för att kunna köpa in kvinnliga. Reell jämställdhet är inte att utöka med kvinnor och deras verk utan att låta dem ta plats på männens bekostnad.

Schyman och hennes parti applicerar ett konfliktperspektiv på feminismen. Tanken att männens privilegier grundar sig på kvinnors strukturella underordning är mig inte främmande, men som förklaringsmodell otillräcklig. Och framför allt underteoretiserad utifrån ett klassperspektiv.

Den reella jämställdhet Schyman talar sig varm för skapas i sociala situationer i vår vardag. I löneförhandlingar, på arbetsplatser och i hur vi bemöter varandra.

Jag har svårt att tro att reell jämställdhet kan skapas av att de stora bolagens styrelser könskvoteras. Och jag är fullkomligt övertygad om att jämställdhet inte skapas av att man säljer ut delar av en internationellt aktad konstsamling för att åtgärda de misstag dess inköpare en gång begick.

Viktiga kamper överlever som tur är att deras självutnämnda förgrundsfigurer gång på gång gör dem grova otjänster. Antirasismen dog inte för att Centrum mot rasism drev en kampanj mot en lakritsglass, och feminismen kommer inte dö för att Schyman skjuter sig själv och sitt parti i foten.

Men Schymans agerande är likväl problematiskt. När hon tafatt försöker agera modern kulturrevolutionär sätter hon en trivialitetens stämpel på feminismen. Till och med borgarna skulle gå med på en feministisk revolution om den inskränkte sig till att rensa ut lite gamla tavlor från ett museum.