Recension


Fria.Nu

Tännsjö blundar för den nya vänstern

Nej, någon röd revolution i Nacka blev det aldrig under 1900-talet. Inte i Sverige heller för den delen. Trots Säpos farhågor och alla arbetstimmar de lade ner på att spana på trotskister, leninister, maoister, marxister och andra kommunister (man får förmoda att de tröttnat och riktat fokus mot den nya tidens ”kommunister” – muslimerna).

Torbjörn Tännsjö – och andra – har intervjuat vänsteraktivister i Nacka under 100 års tid i Medan revolutionen dröjde på det kaxiga förlaget Karneval.

1908 drar socialdemokraterna igång sin ungdomsklubb i Saltsjöbaden och 1919 kommer den förste kommunisten in i kommunfullmäktige: Nils Flyg. Då är sprängningen mellan sossar och kommunister två år gammal. Kommunister ska fortsättningsvis knoppa av sig i olika grenar under åren som följer ända till sjuttiotalet: KFML, SKP, APK, FK, KPML(r) och VPK. Den fackliga kampen är som viktigast i början, innan vänstern får tillgång till maktens korridorer, sedan fördelas aktiviterna mellan facklig verksamhet och partiarbete, för att under sent sextiotal införliva de utomparlamentariska rörelserna, såsom FNL-rörelsen och Centralamerikakommittén, eller specifika frågor, som ”barndaghem åt alla” eller kärnkraftsmotståndet.

Boken innehåller protokoll, intervjuer och utdrag ur Säpos arkiv, de som släppts till Riksarkivet, det vill säga rapporter som inte anses komprometterande längre. Säpos utdrag publiceras i anknytning till de personer som intervjuas. En del blir arga över säkerhetspolisens förföljelse, andra skrattar åt det töntiga i de många spaningar som knappast gav några ögonhöjande resultat. ”Man sökte i nära nog 100 år tecken på brott och förräderi [hos den yttersta vänstern]. Ingen detalj var för obetydlig för att noteras. Man lade pussel. Men det gick aldrig ut.”

Men vissa blev av med både jobb och bostad till följd av Säpos påstötningar. Polisrazzian den 10 februari 1940 mot det kommunistiska partiet går ut över tusentals medlemmar. Inget som tyder på landsförräderi hittas.

Tidigt sjuttiotal, vänsterns storhetstid i både Nacka och Sverige, går Torbjörn Tännsjö med i VPK. Sjuttiotal är Vietnamarbete, hyreskamper, studiecirklar och daghemsaktioner; vänsterpartiet tar upp första maj-demonstrationerna igen. Under åttiotalet blir vänstern långsamt tillbakatryckt av nyliberalismen. Tännsjö, en tredje generations vänsteraktivist, beklagar sig över att en fjärde generation inte tagit över. Han intervjuar en anonym ”pionjär” – vänsterns scoutrörelse – som inte minns något rosenrött sjuttiotal, det var ”gränslöshet snarare än hoppfull vision”. Tännsjö får kritiken kastad tillbaka i ansiktet: det genomkommersialiserade samhället vi i dag ser är ju Tännsjögenerationens produkt! Och Rolf Wasteson, kommunalpolitiker för (v) i Nacka menar att den utomparlamentariska västern är borta.

Jag kan inte riktigt förstå vad de menar. Märker de inte att den utomparlamentariska vänstern i dag är just utomparlamentarisk i ordets riktiga betydelse? Den frihetliga vänstern, djurrättsaktivister, de autonoma med flera är knappast intresserade av att skriva partiprogram, utan vill hellre slåss mot nynazister, släppa ut minkar, föra blockad mot salladsbarer som betalar slavlöner. Partipolitiken lockar inte längre. Makt korrumperar, som det heter. Bättre då direkt aktion. Där har ni den fjärde generationen vänster, Tännsjö och Wasteson.

Fakta: 

Litteratur

Medan revolutionen dröjde. Hundra år med vänstern i Nacka

Författare Torbjörn Tännsjö

Förlag Karneval

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Last Shadow Puppets blir långlivade

Recension

Mixa ihop lika delar halvgod britpop – Arctic Monkeys – med en tempererad indie i form av The Rascals, och slutresultatet blir magiskt. Alex Turner, frontman i de förstnämnda och Miles Kane från de sistnämnda, bildar tillsammans The Last Shadow Puppets.

Frisk fläkt i kvalmig riksdag

Recension

Året var 1998 och Tasso Stafilidis var Sveriges riksdags första offentliga bög. I alla fall den första som frivilligt outade sig själv; socialdemokraten Kent Carlsson såg sig mer eller mindre tvungen att gå ut med sin homosexualitet 1991. Stafilidis satte genast igång med det arbete som låg honom närmast hjärtat och startade en hbt-grupp av tvärpolitiskt slag. Naturligtvis var inte kristdemokraterna med, hans ständiga motståndare i dessa frågor. Moderaterna ville heller inte medverka, men ändrade sig så småningom. Fram till 2006 kämpade han för hbt-personers olika rättigheter: adoption, juridisk likställdhet, giftermål, att lagen om hets mot folkgrupp även skulle innefatta hbt-personer med mera. Inte minst barnens rättigheter var en fråga han arbetade hårt med.

Fria.Nu

© 2025 Stockholms Fria