Stafilidis var en frisk fläkt i en riksdag av stillastående och tämligen kvalmig luft. Hans möte med andra riksdagsmäns fördomar är lite skrämmande läsning. Åtminstone jag har en bild av att vårt parlament och de lagstiftare som har sitt uppehälle där är mer insatta i samhällets många frågeställningar än gemene man. Men efter läsning av den här boken börjar man undra, och det gäller både kristdemokrater och det vänsterparti han tillhörde under 22 år.

Att både vara av utländsk härkomst (men svensk är han, född i Lessebo) och homosexuell utgör en stor och svårmissad måltavla för allehanda intoleranta element. 15 år gammal får han ta emot sitt första mordhot, i egenskap av aktivist i Rör inte min kompis. Hur många av oss har någonsin och över huvud taget blivit mordhotade?

De ständiga trakasserierna och fördomarna löper som en röd tråd genom boken, men är egentligen ingenting jämfört med de situationer han efterforskar i sina resor till Grekland, Iran och Marocko.

Mitt brinnande hjärta är Tasso Stafilidis bokdebut, en lättläst och känslosam sådan, med en hel del intressanta livserfarenheter. Men också en del underligheter som går att ifrågasätta. När Expressen vill göra ett uppslag på Tasso Stafilidis och hans pojkvän, ett hemma hos-reportage, frågar han sig nästan lite rörande naivt: ”Kunde jag lita på Expressen?”

I Iran får han reda på att en svensk ambassadtjänsteman utnyttjade homosexuella i de fester som upplevdes som en fristad för de förföljda i landet, ett ställe där moralpolisen inte har insyn. Tasso har för avsikt att ta upp det med Anna Lindh, men hon blir mördad innan det hinns med. Och allt rinner ut i sanden. Lite märkligt och svagt av Stafilidis, som läsare undrar man om det är något han undanhåller oss i denna historia. Skuggan faller ju på honom som låter det hela bero.

Inför valet går han ut offentligt och kritiserar Ohlys uttalanden om att han är kommunist och blir mer eller mindre utknuffad från kandidatlistorna och riksdagsmannabanan är till ända. Han beskriver vänsterpartiets sfär som ”sekteristisk” och blir hårt åtgången, särskilt av traditionalisterna i partiet. Från Gudrun Schyman och ett elvaprocentigt parti, till Ohly och ett mycket litet parti som, likt under vpk-tiden, balanserar farligt på fyraprocentsgränsen. Stafilidis fick vara med under en storhetstid i alla fall.

Detta är en bok väl värd att ta del av, trots att redigeringen är lite slapp. Eller vad sägs om ett uttalande som ”En av dessa engagerade moderater var den snyggaste av dem alla, Lars Lindblad från Lund”. Tänk dig om en Carl Bildt eller Mona Sahlin skulle kläcka ur sig en sådan kommentar i sina memoarer. En bok riskerar sin trovärdighet med en enda sådan oseriös mening. Slutomdöme: en bra bok i slarvigt utförande.