LSP låter ingalunda som något av de band de båda vanligtvis spelar i. Här hyllas Scott Walker, med en del upptempo och teveteman á la agentserier från sextiotalet. Tamburiner och stråkorkester är obligatoriska inslag. Debutalbumet The age of understatement, som kom tidigare i år, är påkostat och väldigt smakfullt, och gick direkt upp på toppen av Englandslistan.

På Cirkus har de unnat sig lyxen att släpa med sig över 20 musiker på scen inför en inte helt fullsatt, men desto mer entusiastisk publik. Har man bara en skiva i bagaget får man dryga ut packningen med några covers och gärna ett par nya låtar.

David Bowies mycket tidiga In the heat of the morning (1967) mottogs med viss förvirring, men gjordes mycket bra. I extranumret fick vi en Leonard Cohen-låt (Memories) av inte lika minnesvärd karaktär, men kvällens svagaste ögonblick övertrumfades av den sista låten, kanske årets bästa: Standing next to me, som ett gäng snett bakom mig försökt ropa in under hela kvällen.

Alex Turner och Miles Kane sjunger med nästan identiska röster och musiken lämnar stort utrymme för avancerade arrangemang. Båda har intygat att detta bara är ett sidoprojekt och att det inte ska gå ut över Arctic Monkeys och The Rascals.

Det tror jag vad jag vill om. Om tio år kommer ingen att minnas de två indiebanden, medan Last Shadow Puppets kommer att bestå.

Varför? Därför att 22-åringarna Turner och Kane kommer att upptäcka att detta är roligare, bättre och mer långlivat.