Fria Tidningen

Mannens kön under lupp

Hon fick Juan Manuel de Pradas novellsamling Fittor i present och provocerades av det snäva och generaliserande mansperspektivet. Istället för att bryta ihop över könsmaktordningens obalans bestämde hon sig för att ge tillbaka. Resultatet blev parafrasen Q-kar, Ylva Maria Thompsons debut på författarscenen.

– de Pradas sätt att beskriva kvinnans könsorgan och sexualitet är oerhört fördomsfullt, perspektivet så klassiskt heterosexuellt manligt. Jag har alltid gillat att vända på könsroller och ville se hur reaktionerna blev om en kvinna istället skrev om mannens kuk, säger Ylva Maria Thompson.

Och mottagandet har varit som en pessimist kunnat vänta sig. Medan de Pradas grundligt redogörande novellsamling om kvinnans nedre regioner uppmärksammats, recenserats, kritiserats och hyllats, har Ylva Maria Thompsons porträtt av mannens dito hittills mötts av tystnad. Själv befarar hon att tystnaden mestadels beror på en provokation liknande den hon själv upplevde när hon läste Fittor. En provokation som späs på av mäns ovana vid objektifiering. Och vill man undvika debatt är det lättare att tiga ihjäl än att kritisera.

– Sexualitet är ett känsligt ämne i sig och det är alltid mer provocerande när kvinnor tar för sig av världen. Den lilla respons jag fått har dock varit väldigt positiv, så tystnaden kan ju bero på att boken är så färsk, säger hon hoppfullt.

Ylva Maria Thompson, konstnär och för alltid förknippad med tiden som presentatör för porrfilmsstunden Tusen och en natt i det tidiga 90-talets kabelteve, har även länge varit aktiv som skribent för nätmagasinet Girlscorner.nu. Lusten att utveckla skrivandet sammanföll med att en förläggande vän föreslog ett boksamarbete. Då hade hon redan påbörjat parafraseringen av Fittor på lekmannabasis. Novellsamlingen Q-kar består av 54 kärleksfulla porträtt av manslemmen, alla humoristiska och med ett stort mått av ironi. Ylva Maria Thompson, som alltid varit något av en bokslukare, plöjde gladeligen igenom såväl fack- som skönlitteratur i jakt på en extern minnesbank att blanda med egna erfarenheter och vänners berättelser.

– Materialet är hämtat ur kurslitteratur från mina två år på psykologlinjen och från tiden jag läste konstvetenskap och filosofi, liksom från artikelserier i DN och diverse erotisk litteratur. Samt en del idéhistoria och socialantropologi. Ja, det är en totalt tvärvetenskaplig bok om mannens kuk! skrattar hon och stoltserar med att novelletten Den tyske kannibalens kuk även blandar in det kulinariska perspektivet.

Att porträttera mannens lekamen var helt nytt för Ylva Maria, som i sitt konstnärskap främst ägnar sig åt kvinnokroppen. Mest uppmärksammad är installationen Anonyma exhibitionister, där hon låtit gjuta av 100 okända kvinnors underliv. Erotikområdet halkade hon in på av en ren slump efter avslutade konststudier. Ett långvarigt intresse för sexualitet samt en räcka sammanträffanden ledde till chefredaktörskap för tidningen Cupido, och 1990 erbjöds hon ovan nämnda programledarjobb.

Den unga och något naiva Ylva Maria hade inte en tanke på att folk faktiskt tittade på programmet, och blev oerhört förvånad när ströjobbet resulterade i medieuppmärksamhet och inbjudningar till kändispartaj.

– Jag hade hemskt kul och njöt av att spela sexgudinna. Men att programledaren Ylva Maria var just en rollfigur, en karikatyr, kom väl tyvärr inte fram hos allmänheten, säger hon eftertänksamt.

I dag, liksom då, har feministen Ylva Maria Thompson en relativt avslappnad inställning till porr. Grundtanken är att vuxna människor själva ska få välja hur de vill underhållas och att man inte ska skrämmas av att behandla sexualitet. En inställning hon tyvärr ser för lite av inom feministiska kretsar.

– Om folk utnyttjas eller förnedras på sina arbetsplatser är en helt annan diskussion, ett globalt, humanistiskt problem som går igen i hur vi i västvärlden exploaterar arbetskraft i tredje världen, menar hon.

Ylva Maria Thompson ser sin bok som ett inlägg i en feministisk debatt där hon vill överbrygga klyftan mellan sexualiteten och det vanliga livet. Och även om det blir på lång sikt hoppas hon kunna medverka till att ge samhället vidare ramar. Själv drömmer hon om en värld där människor vågar vara mer öppna och ärliga, utan den ständiga rädslan för att vara fel eller bli utdömda. Naturligtvis så länge ingen kommer till fysisk skada eller förtrycks. Och hon har en uttalad strategi för hur hon själv ska bidra till att detta uppnås:

– Jag försöker hela tiden agera som om jag redan levde i det fria samhälle jag drömmer om. På det sättet hoppas jag kunna hjälpa till att förändra världen!

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2026 Stockholms Fria