Svenska flicka handlar om Uppsalatjejen Liv som pluggar översättning i Rom. Extraknäcken som tolk är mer slitsamma än inkomstbringande, så när erbjudandet att dansa lättklätt mot betalning öppnar vägen till ett mer luxuöst liv nappar hon direkt. Här kunde en sedvanligt tragisk historia om krossade drömmar och utnyttjande ta vid. Men så är inte fallet i Liw Enqvists självbiografiska roman, första delen i en trilogi om vardagen för en lycklig strippa i Roms machokultur. Åtminstone är det vad hon säger sig vilja förmedla.

Liw Enqvist berättar om en stundtals glamourös, oftare sunkig klubbvärld där kokainet flödar och sex mot betalning är vardag. Feministen och flatan Liv njuter av sitt dramatiska jobb, där hon får omge sig med nakna kvinnor och samtidigt tjäna pengar. Och dessutom har möjlighet att utöva makt över männen hon föraktar. Att sexförsäljning ingår i uppdraget har hon inga problem med. Det enda hon ogillar är klubbdirektörernas rätt att fritt använda sig av varan de ska hjälpa till att sälja. Där går han över hennes gräns för självbestämmande.

Så långt är jag med, men redan efter några sidor framgår det tydligt att Livs vardag trots allt snack om motsatsen inte är så härlig. Tvärtom är den brutal, våldsam och förnedrande. Att hon ofta uttryckligen känner sig utnyttjad är dock aldrig reflekterat. Liv/Liw verkar inte ens förstå att hennes beskrivningar av jobbet totalt motsäger det hon säger sig vilja skildra. Inkonsekvensen och självmotsägelserna som genomsyrar hela boken utgör en av dess svagare punkter. Dessvärre finns det avsevärt fler.

En är den märkliga dramaturgin och avsaknaden av röd tråd i berättandet. Scener beskrivs detaljerat, i ett eskalerande tempo som utlovar klimax men utmynnar i ingenting alls. I kapitel på kapitel staplas porrshower, barbesök och avrunkningar i en följd där kronologin är omöjlig att räkna ut. Liw Enqvist säger sig vilja skriva en spännande bok, och en saklig beskrivning av strippvärlden i Rom hade säkerligen varit nog för att fylla en sådan. Försöken att piska upp ett tempo har motsatt effekt.

Än mer allvarligt är det rejält haltande språket, kryddat med syftnings- och stavfel, tempusinkonsekvenser och överhoppade ord. Språkligt slarv drar ner helhetsintrycket i vilken bok som helst. I fall där författaren debuterar, som här dessutom med ett kontroversiellt ämne, är ett korrekt och välformulerat språk avgörande för att etablera förtroende och övertyga läsaren.

Hur de språkliga bristerna går ihop med Liw Enqvists påstådda examen i just språk är obegripligt. In i det sista hoppas jag att allt ska visa sig vara ett medvetet stilgrepp. Vilket inte hade gjort det mer förståeligt att skriva en svårläst bok, men med en övertygande motivering hade jag kanske köpt tilltaget. Någon sådan kommer tyvärr inte. Och ska den sparas till trilogins avslutande del lär fler än jag hoppa av på vägen.

Hur Normal förlag kunnat släppa igenom Liw Enqvists debut utan granskning och handledning övergår mitt förstånd. Det bär mig emot att säga det, men trots ambitionen blir Svenska flicka inget annat än ett taffligt, förvirrat och beklämmande hastverk. Vilket är en misshandel av ett ämne med potentialen att fylla en intressant och uppkäftig roman.