Bilderna och skulpturerna kompletteras av texter där prästen Eva Brunne och konsthistorikern Mia Åkestam ambitiöst avhandlar vinklar och motiv som moderskap kontra jungfrudom, passion och lidande. Författaren Maria Sveland ger sig in på mer personliga reflektioner kring hora-madonna-komplex och Marias befruktning som potentiell våldtäkt. Utställningen rymmer också ett bildspel där dokumentära fotografier av kvinnor från hela världen kombineras i en följd som, enligt Bildbyrån Silver som satt ihop spelet, ska ge nya infallsvinklar på schabloner.

Hade Historiska museet nöjt sig med en historisk tillbakablick över Jungfru Maria inom bildkonst och religion hade utställningen fungerat bra. Det är onekligen en imponerande samling unika skulpturer museet har i sin ägo, och sällan ges det tillfälle att beskåda så många medeltida kyrkolämningar samtidigt. Upplägget, där skribenternas ganska långa texter finns att riva loss och ta med sig hem för närmare reflektion, är genialt. Texterna, som ger såväl konst- som religionshistoriska perspektiv, är lärda och intressanta.

Den påstådda ambitionen att vilja utforska Mariabildens betydelse i dag är dock ett misstag. När den börjar snubbla bland nutida kvinnoideal och genusproblematik framstår Maria – drömmen om kvinnan som förvirrad och faktiskt ganska ofräsch (vilket inte borde behöva vara en naturlig följd av att utställningen sker i Historiska museets regi med inblandning av Svenska kyrkan).

Maria Svelands reflektioner i all ära, men dessa är de enda som på något vis problematiserar kring religiositet och genus och sätter Mariabilden i en nutida samhällelig kontext. Och får stå som hela utställningens moderna alibi, vid sidan av ett temanummer om idealkvinnan i Magasinet Existera som finns att hämta i ett hörn och vars lösa koppling till det hela jag inte riktigt förstår.

Jag saknar dessutom jämförelsen med moderna konstyttringar som texten på utställningsaffischen utlovar och som verkat så intressant. Väl på plats förstår jag att Eva Dahlgrens specialskrivna musikstycke, koreografen Virpi Pahkinens kvinnlighetsbejakande dansnummer och Bildbyrån Silvers trista bildspel är det som åsyftas, vilket inte riktigt var vad jag föreställt mig.

Med allt fokus på moderskap och urkvinnlighet blir Maria – drömmen om kvinnan en mossig och närmast biologistisk kvinnohyllning, som lämnar en fadd eftersmak av Kvinnor kan-rörelsen. Eller ”kvinnokraft” som Ernst Kirchsteiger skulle ha uttryckt det. Vilket inte hade behövt vara fallet med en historisk tillbakablick över medeltida Mariabilder – om inte utställningen utgett sig för att vara något annat.