I filmatiseringen av den italienske författarens dödshotsgenererande bestseller Gomorra uppvisas en camorra så långt ifrån den eleganta Hollywoodmaffian du kan komma. Här sker inga snygga proffsavrättningar med ljuddämpad pistolmynning, inga minutiöst planerade beställningsmord. Och här finns definitivt ingen Don. Istället framträder en värld av mestadels oorganiserade smågangstrar, som dekorerar hyreslägenheterna i betongkomplexet med porslinstigrar, lyssnar på musik du inte trodde fanns kvar ens på 90-talet och bråkar om vem som är mest lik Tony Montana. Som leker vid vattnet med snodda automatvapen, låtsas känna igen bra kokain med tungspetsen och som i det närmaste slumpmässigt mejar ned förmodade hot och konkurrenter.

I Savianos skitiga hemstad Casal di Principe, camorrans starkaste maktfäste och platsen där filmen spelats in (med lokala statister och endast ett fåtal professionella skådespelare i huvudrollerna), är våldet rått och brutalt och pengar tjänas på alla upptänkliga vis. Småpengar eller storpengar spelar ingen roll, det är pengar på längden och pengar på bredden som får jorden att snurra. Om det så handlar om välorganiserade nätverk kring avfallsdumpning med förgiftning och cancerepidemier som följd, toppstyrd korruption inom textilindustrin eller, som faktiskt hänt, piratkopieringen av Savianos bok och filmen i fråga, handlar allt om profit till varje pris. Lojalitet och heder är främmande ord, rent spel är inte en del av verkligheten. Och det som gör Camorran så mäktig är ortsbefolkningens breda stöd.

I Gomorra ges en bild av ett Italien fjärran från solmogna tomater och basilikadoftande brytbröd. Casal di Principe är en krigszon där risken är större att du trampar på en mina än att du inte gör det. Och som Roberto Saviano inte lär kunna besöka igen på väldigt, väldigt länge.

För att hans dödsföraktande företag att avslöja camorraklanernas skräckvälde skulle leda till någon som helst förändring i trakterna kring Neapel är författaren själv inte övertygad om. Inte längre i alla fall, när han istället ser den norditalienska maffian sola sig i uppmärksamhetens glans. Och, som vanligt, omvandla den till profit.

Oavsett utfall ger filmen liksom boken ett skakande porträtt av en verksamhet som förtjänar att få sin smutsiga byk offentliggjord. Och att det krävs mod för att gå emot en hel provins i terrorns grepp kan inte förnekas.