För Mendel-Enk är slutsatsen att manligheten är det som hotar det goda samhället. Huliganvåld och våldtäkter är inte anomalier, utan dessvärre direkta uttryck av "den normala manligheten".

Föreställningen börjar med att ensemblen, bestående av Andréaz Wimmer, Josef Harringer och Tony Blom, presenterar sig själva och förklarar vilka roller de ska spela. Ett effektfullt och likaledes enkelt gestaltande av det som jag uppfattar som en av pjäsens huvudpoänger, nämligen att män spelar roller, att de likt clownen bär en mask, i ett maktspel där alla är förlorare. Föreställningens namn, Clownen ska dö, fungerar likaledes som en dramatisk tvist. Det är jag som i slutet räddar clownen säger Andréaz Wimmer. Sa han döda clownen. Jag ska också döda clownen, replikerar Tony Blom.

Det är ganska förvirrade och sorgliga män som de tre skådespelarna skissar upp på den avskalade scenen. Starkast intryck gör en scen där Andréaz Wimmer som den veke gaisaren drömmer om en verklighet som vore mindre komplicerad, som en vals där mannen för och kvinnan följer.

Annars är det överlag en tempofylld föreställning som aldrig tar sig tid att sakta ner och som publik får man aldrig möjlighet att identifiera sig med männen som skildras på scenen. Obehaget att känna igen sig försvinner i och med att karaktärerna endast tillåts att vara stereotyper och schabloner. Jag skulle ha föredragit ett mera varierat tonfall där regissören Tomas Haglund hade modet att stanna upp och renodla några av de centrala scenerna för att på så sätt gå djupare in i de sorgliga mansbilderna. Nu berättas det mesta istället genom dialogen. Skådespelarna vänder sig allt som oftast mot publiken och berättar om sina inre demoner, som den narcissistiske aktiemäklaren som stirrar in i spegeln och förklarar att han egentligen inte vet vem han är, att det inne i huvudet döljer sig olika karaktärer, vem är jag?

En central scen där tre festande Gais-supportrar träffas för att kolla på Lejonkungen på video är lovvärd. Här finns den obehagliga osäkerheten hos männen hela tiden närvarande. Hur man hela tiden säkrar sin plats i gruppen genom att utsätta någon annan. Hatet mot Aik-are, kvinnor, bögar och invandrare förenar dem. Men det som förenar är byggt på osäkerhet och plötsligt triggas vännerna mot varandra, vilket slutar i ett regelrätt övergrepp på den valsande Tommy.

Pjäsens ämne förtjänar mer tid än den dryga timme som nu står skådespelarna till förfogande. Slutet känns abrupt och jag känner att allt för lite blev sagt. Trots invändningar är det befriande med teater som har ambitionen att befinna sig mitt uppe i brännande och aktuella samtidsfrågor.