Oskar Roehlers filmatisering av den kontroversielle författaren Michel Houllebecqs roman Elementarpartiklarna från 1998 kretsar kring de två halvbröderna Michael och Bruno. Den förste en briljant genetiker, som tycks ha sublimerat sin sexualitet i komplexa teorier om könlös fortplantning. Den andre en litteraturlärare mitt i en livskris som onanerar till sina gymnasieelevers uppsatser.
Båda söker de efter en flyende mening i tillvaron och försöker att bryta upp vardagens begränsningar. Michael säger upp sig från ett prestigefyllt arbete och Bruno lämnar sin hustru. Såväl deras mål som deras förutsättningar att nå dem är dock olika. Medan den inom sitt forskningsområde eftertraktade Michael vill söka kunskapen kastar sig Bruno in i vad filmen tycks mena är en tävling, där målet är status i en sexuell hierarki och metoden erövringar. Bruno klarar sig inget vidare i konkurrensen. Åtminstone inte förrän han möter den vilda Christiane. De är båda ensamma, båda sökande, och anledningen till att de finner varandra är att de kan komplettera varandras svagheter och visa en enad front gentemot omvärlden.

Houllebecq skriver i detta sammanhang i en chauvinistisk tradition som betraktar män och kvinnor som två stridande läger, och där en kärleksrelation är att finna en allierad bland motståndarna och sluta en temporär vapenvila. Något annat än två läger är det för övrigt aldrig tal om. Kärlek och sex är hos Houllebecq någonting som utspelar sig exklusivt mellan män och kvinnor.
Men i Elementarpartiklarna finns också en parallell bild av relationen mellan man och kvinna. För den tillbakadragne Michael, som lever i en idealiserad tillvaro av DNA-strängar, har det första mötet med en kvinna snarast en förlösande karaktär.

Genom hela filmen löper sexualiteten som ett flerbottnat tema som alla karaktärer tvingas förhålla sig till. Sexualiteten kan ha ödesdigra konsekvenser men också inspirera. Den kan utgöra en plats för genuint mänskliga möten, men liknar ibland mer en avgrund mot vars rand ensamma individer söker sig.
Filmen ger inga klara svar, men det är svårt att komma ifrån en vag aning om att en reaktionär föreställning präglar framställningen av sexualitetens dilemman. Även denna aning kompliceras dock av de sammanhang där beröringspunkter skapas mellan kärlek och sexualitet - vilket är filmens stora styrka.
I övrigt präglas Elementarpartiklarna av ett överskott av slitna cinematografiska uttryck. Den innehåller scenen där den ene brodern plötsligt kommer att tänka på sin barndomskärlek och i slow-motion springer över gröna irländska kullar. Den innehåller också scenen där en nyligen invalidiserad kvinna tar sitt liv istället för att besvara telefonsamtalet som skulle förändra allt till det bättre.
Och inte minst innehåller den scenen där den andre brodern berättar om sin sexuellt problematiska uppväxt för en - mycket attraktiv - psykiatriker vars välansade ögonbryn avslöjar allt om hur allvarligt patientens tillstånd är.
Ibland lyckas dock Roehler, med gott stöd i sitt manus, skapa passager som berör. Scener där vidrigheterna som skildras känns obehagligt nära, och obehagligt vardagliga. Dessa scener frambringas genomgående med små uttryck och mer finkänsliga stilmedel. Det hade onekligen legat i filmens intresse att regissören utvecklat dessa grepp ytterligare.