– Utförsäljning, halva priset på allting.

Alla kunder som hittar till Eva Halvarssons monter hälsas välkomna på samma sätt. Till skillnad från många av utställarna runt omkring har hon bara varit verksam på Sundbybergs loppmarknad i några månader. Att realisera de tavlor, serveringsfat, vinylskivor, lampor och kuriösa prydnadsföremål som omger henne är ett sätt att göra den förestående flytten enklare. Loppmarknaden stänger för besökare efter helgen. På tisdag ska de sista utställarna vara avflyttade.

– Det var min mans idé att börja sälja här, han har sålt på Skärholmens loppmarknad tidigare, berättar hon. Och jag gillar principen att återvinna. Att gå i grovsoprum och plocka upp alla de fina saker folk bara slänger och minska sopberget. Man lär sig mer hela tiden, känner igen designers och vet vad som är någonting att ha.

Om planerna går i lås får hon och maken kontrakt på en större lokal i Blacke-berg och flera av utställarna från Sundbyberg har uttryckt intresse för att följa med. Eva Halvarsson gillar tanken, att säga adjö till de andra känns en aning sentimentalt.

– Det är tråkigt, för det är ju ett gäng. Det blir ju ens arbetskompisar.

I likhet med de loppiskollegor FRIA talar med är hon upprörd över bakgrunden till nedläggningen.

– Det finns gott om parkeringshus men inga loppmarknader. Det finns Röda korset och Myrorna, men det är en annan grej. Där kan inte folk komma och hyra bord, det är inte för allmänheten. Det här har varit ett sådant ställe.

Lokalerna som fram tills nu huserat loppmarknaden ägs av fastighetsförvaltaren Vasakronan, som i sin tur ägs av de statliga AP-fonderna. Det envisa ryktet om att fastighetens undre plan ska bli ett parkeringshus som cirkulerar bland utställarna har sipprat ner från de ganska frostiga förhandlingarna mellan loppmarknadens ägare och fastighetsförvaltaren. Och det ligger viss sanning i det.

I januari förra året meddelade loppmarknaden att den hade svårt att betala hyran om 135 000 kronor i månaden, varpå Vasakronan erbjöd viss hyresrabatt. Ett halvår senare sade fastighetsförvaltaren upp kontraktet. Vasakronan uppger att hyran inte har betalats sedan januari, men orsaken till uppsägningen var enligt fastighetsansvarige Richard Nyberg inte i första hand betalningssvårigheterna.

– Vi har ju inte gjort den här uppsägningen på grund av hyra, vi har ju haft andra planer för den här fastigheten också, så det är fler komponenter i det här.

Den bilden bekräftas av Bo de Besch, affärsområdeschef på Vasakronan.

– Vi hade de andra planerna för lokalen redan innan vi beslutade om avflyttning, vi har tittat på att bygga ett garage, kanske i två plan. Sedan kan de dess-utom inte betala, och de har redan en jättelåg hyra.

Loppmarknadens föreståndare Sven Olof Sjöman delar inte bilden av Vasa-kronan som en omtänksam värd som subventionerar hyran när gästerna har det knapert. Snarare har Vasakronan blockerat alla initiativ från loppmarknadens sida som skulle kunna generera nya intäkter att betala räkningarna med.

– De håller oss på sträckbänken med mer eller mindre ett rivningskontrakt. De vill ju inte sänka, de vill ha sin hyra. De säger att klarar vi inte av det är det bara att flytta.

Sven Olof Sjöman tog över loppmarknaden för 16 år sedan. Sedan dess har många objekt klubbats, oräkneliga prylar bytt ägare. Men han säger att han inte är bitter. Åtminstone inte för egen del.

– Jag är så pass gammal ändå, och någon gång ska man ju sluta. Men jag har ju 30 hyresgäster här också. Det här är som en social inrättning, det är många som samlas här. Det är snudd på att det är många som står och gråter nu.

Anette Olsson gråter inte, men att loppmarknaden tvingas stänga tycker hon är ”bedrövligt”. Efter 14 månader i monter 3 letar hon nu lokal. Helst i ”Sumpan”, men annars där det finns något ledigt att hyra.

– Det är väldigt tråkigt, det här var norra sidans enda loppis. Nu måste man åka ända till Västerås.

Tillfrågad om vad hon kommer att sakna mest tar hon liksom flera andra upp den sociala funktion loppmarknaden fyller.

– Man går ju runt och pratar och umgås, man blir kompis med alla, det här är ju lite som en social inrättning också. Det är samma sak för våra kunder. Det är inte som i en galleria, vi sitter och lyssnar på dem. Vissa kommer ju hit sex dagar i veckan bara för att ha någon att prata med.

Det är inte första gången en loppmarknad i Stockholm haft ekonomiska svårigheter. Eller första gången en hyresvärd velat fylla sina lokaler med annat innehåll än de delvis informella, vildvuxna och lätt spretiga affärer som är en loppmarknad. I enlighet med den så kallade Söderortsvisionen, vilken skulle tillvarata ”områdets utmärkta tillväxtpotential”, inleddes 2005 en genomgående upprustning av Skärholmens kommersiella utrymmen. En konsekvens av detta var att den välkända loppmarknaden efter 26 år fick sitt kontrakt uppsagt. Den dåvarande hyresvärden, kommunala Centrumkompaniet, ansåg inte att den passade in i gallerians upp- fräschade profil.

– Det där uttalades ju inte, men milt uttryckt kan man nog komma till den slutsatsen. Den är inte felaktig, säger Tomas Weindinger, platschef i Vårberg, där loppmarknaden återuppstått.

Flytten var nära att knäcka verksamheten. Den nya lokalen var dyrare och kundgenomströmningen halverades. 2007 begärdes företaget bakom loppmarknaden i konkurs men återuppstod. Enligt Tomas Weindinger ser man nu framtiden an med tillförsikt. Men helst hade han stannat i Skärholmen.

– Vi var ju som en social verksamhet också, men sådant vinner man ju inte någon förståelse för om man har en vanlig hyresvärd som måste få ihop bokföringen. Socialdemokraterna satt ju vid makten då, och jag tycker att vi var någonting som de borde ha vurmat för, ett ständigt pågående integrationsprojekt i samhället.