Social trygghet eller social dumpning?

EU-valet, del 3 av 4

För ett knappt år sedan meddelade den kände EU-kritikern Sören Wibe, i dag ordförande för Junilistan, att han lämnade det parti han varit trogen i ett kvartssekel. Bakgrunden var den uppmärksammade Lavaldomen som några månader tidigare slagit fast att nationella fackliga stridsåtgärder måste vara proportionerliga gentemot den fria konkurrensen inom EU, även om utländska företag konkurrerade genom låga löner.

”Det gavs många löften i samband med omröstningen om medlemskap 1994, men inget var heligare än det om strejkrätt och kollektivavtal. I partidokument och i officiella handlingar upprepades att medlemskapet var riskfritt: ’Frågor om bland annat löner och stridsåtgärder, till exempel strejker, skall inte beslutas på EU-nivå’”, skrev Wibe på DN debatt.

Med EG-domstolens utslag ansåg sig Wibe ha fått bevis för att löftena om att arbetsrättens område skulle förbli ett där nationellt självbestämmande gäller var falska. Det var de också, så till vida att svensk lag är underställd EU:s lag-stiftning, där EG-domstolen är högsta juridiska instans.

Sedan Lavalmålet har EG-domstolen avkunnat flera liknande domar – Viking, Rüffert och Luxemburg – där social trygghet har vägts mot marknadens frihet. Utslagen har delat såväl de svenska Europaparlamentarikerna och -kandidaterna som deras partifränder ute i Europa efter traditionella linjer. Partierna till vänster om mitten betraktar utslagen som hot mot löntagarnas rättigheter och bevis för att ekonomiska intressen får för stort genomslag i unionens politik.

– När LO propagerade för medlemskap borde det ha insett att det skulle bli så här, nej-sidan varnade för det, säger Miljöpartiets tredjenamn Bodil Ceballos. Det vi måste göra nu är att förändra den lagstiftning som finns så att varje land kan ha sin egen arbetsrätt.

– Det kommer vara mer och mer av att löntagare ställs mot löntagare, mer underbudskonkurrens, säger Vänsterpartiets andranamn Hanna Löfqvist. Det är livsfarligt och det gäller att slåss för att arbetslandsprincipen ska gälla. Det ska inte vara möjligt att konkurrera genom sin lön som EG-domstolen uppmuntrar till. Den här frågan handlar om hur vi överlever som arbetarrörelse.

Partierna till höger om mitten intar istället positionen att hotet mot den svenska modellen är överdrivet.

– Jag tror på kollektivavtalsmodellen och tycker inte den är så hotad som man ibland försöker få det att framstå, säger Sofia Modigh, andranamn på Kristdemokraternas lista. Jag tror verkligen på marknadsekonomi, då tycker jag inte att den stora konkurrensen finns inom Europa, det handlar snarare om att vi måste ha företag som klarar sig i konkurrens med Kina och Indien.

– Jag tycker inte om den här mytbildningen som odlas inom vänstern, säger Folkpartiets tredjenamn Cecilia Wikström. När EU utvidgades var det den polska rörmokaren. Hantverkare från Östeuropa skulle invadera, men det hände inget. Det finns inget berättigande för de här farhågorna, tvärtom tror jag att enda chansen att säkra tillväxt och jobb i framtiden är att utveckla den inre marknaden.

Inför den kommande mandatperioden skiljer sig de respektive blockens utgångspositioner åt vad det gäller frågor om arbetsrätt och kollektivavtal. Högerpartierna har legat närmare kommissionen i dessa frågor och hittills i hög utsträckning kunnat luta sig tillbaka. I ljuset av den ekonomiska krisen är det inte heller främst arbetsrätt, utan istället vissa medlemsländers tendenser till ökad protektionism, som kommer att engagera de svenska borgerliga kandidaterna.

För de vänsterorienterade partierna är däremot frågan het. I höst folkomröstar Irland för andra gången om Lissabonfördraget. Ett ”ja” i den omröstningen och unionen är redo att anta fördraget. Bland andra Europafacket och den social- demokratiska partigruppen driver kravet om att en så kallad social klausul, vilken ska uppgradera arbetsrättens status, ska inkluderas i fördraget.

Motståndet kan bli hårt. Flera tongivande medlemsländer har deklarerat att de inte är beredda att aktivt stödja kravet. Kommissionens nuvarande ordförande, konservative José Manuel Barroso, är också motståndare.

Men parlamentet har – då det internt lyckats formera tillräckligt starka koalitioner – lyckats driva sin vilja igenom, exempelvis i striden om tjänstedirektivet 2006.

Barroso kandiderar för omval, men parlamentet har makt att fälla kommissionen. Detta är vad Socialdemokraternas andranamn Olle Ludvigsson, med lång bakgrund inom IF Metall, hoppas kommer att ske om de sociala kraven inte tillgodoses.

– När kommissionärerna ska utses kommer vi att ställa krav på dem, annars får man rösta emot kommissionen.