I Europa som helhet tog sig drygt fyra av tio väljare – 43,4 procent – till vallokalerna. Deltagandet var det lägsta någonsin i ett Europaparlamentsval, drygt två procent lägre än 2004 och drygt sex procent lägre än 1999.
I Sverige gick trenden åt motsatt håll. Valdeltagandet ökade med sex procent jämfört med senast det begav sig. När statminister Fredrik Reinfeldt på valnatten kommenterade resultatet var det – förutom en pliktskyldig gratulation till allianskollegorna i Folkpartiet – just detta han valde att framhäva som den största framgången.
Statsministern är inte ensam. Samtliga riksdagspartier har satsat på att öka intresset för valet, flera tongivande företrädare har tagit det som intäkt för att befolkningen börjat betrakta unionens angelägenheter som sina egna.
Det är inte så konstigt. Högt valdeltagande är inte enbart en förutsättning för demokratisk legitimitet, det är också den premiss på vilken partiernas hela existensberättigande vilar. Och i en nation där i genomsnitt fler än 80 procent röstar i riksdagsvalen kan ett valdeltagande på strax över 40 procent inte med den bästa vilja tolkas som ett tecken på folklig förankring.
Europaparlamentsvalet är fortfarande en förhållandevis ny politisk företeelse, men EU är också – fortfarande – långt borta. Avståndet till parlamentet står i direkt proportion till avståndet till vallokalen, och att säga att deltagandet ökat är bara ett annat sätt att säga att det alltjämt är lågt.

I övrigt kan konstateras att fler tycks vara beredda att låta enskilda sakfrågor fälla avgörandet när inte regeringsmakten står på spel. Inför valet hette de stora frågorna klimat och integritet, efter valet heter segrarna Miljöpartiet och Piratpartiet.
Det senare är tvivelsutan en unik företeelse, i Sverige såväl som internationellt, och vann nära 20 procent av rösterna i åldersgruppen 18-30 år enligt SVT:s valundersökning. Partiet seglar in i parlamentet framburna av opinionen kring gränsöverskridande frågor. I nästa års riksdagsval, där jobb- och välfärdsfrågor kommer att ta betydligt större plats, blir resultatet sannolikt betydligt lägre.
För Sverigedemokraterna är situationen snarast den motsatta. Främlingsfientliga partier har gått framåt i hela Europa, men Sverigedemokraterna har alltid varit starkast på hemmaplan. Sett ur ett sådant perspektiv är resultatet en tydlig indikation på att partiet mycket väl kan ta plats i riksdagen 2010.