Längs med tomtens kanter står stora vitmålade betongcylindrar. De placerades ut av kommunen för omkring fem år sedan, när Esso monterade ner sin gamla bensinstation och lämnade platsen åt sitt öde.

– De sätter upp de här cylindrarna för att inte resande ska kunna ta sig in här och ställa upp husvagnar. Det var därför vi tog just det här stället, vi tänkte att de här kan vi plantera i, säger Gabriel Wulff.

Nu har cylindrarna fyllts med innehåll, såväl bildligt som bokstavligt, och det som tidigare skulle stänga en marginaliserad grupp ute bjuder istället in till spontana besök.

Gabriel Wulff bor själv i området och var en av initiativtagarna till kvartersträdgården i korsningen mellan Lewes road och Edinburgh road i östra Brighton.

– Det är väldigt öppet, säger han om verksamheten. Jag blev intresserad av trädgårdsarbete som politiskt verktyg så sent som i år, det är väldigt synligt och handgripligt. De som kommer hit är de som har tid. De som är alkoholister, studenter eller arbetslösa. Som jag.

Målet var att skapa en mötesplats. En självförvaltad social arena i en del av staden som har färre offentliga utrymmen än de centrala delar av Brighton som turisterna möter.

– Att odla är sekundärt, säger Gabriel Wulff. Trädgården är bara ett verktyg för att ena samhället, att sammanföra lokalbefolkningen och studenterna som kanske bara bor här i tre år.

Hittills har förhoppningarna fallit väl ut. Till en första arbetsdag i mitten av maj anslöt ett fyrtiotal människor. Till den senaste hade antalet tredubblats. De som deltar i arbetsdagarna fattar kollektiva beslut – vilket hittills resulterat i bland annat planer för en områdesgemensam komposteringscentral – men även egna initiativ välkomnas.

Hitburna blomkrukor står grupperade här och var. Ur gamla jordfyllda bildäck spirar solrosor och tomatplantor. Små grupper av utemöbler har donerats av grannar som glatts åt att plötsligt ha fått en ny uteplats och velat bidra.

I mitten bildar en rund gräsmatta naturligt centrum för trädgården. Det är här de flesta väljer att slå sig ner för att dricka en kopp te eller njuta av solen, och det är hit de flesta förbipasserande söker sig för att ställa frågor om projektet.

Byggnadsarbetaren Miguel råkar passera på väg hem och tar tillfället i akt att se sig omkring.

– Det är helt briljant, säger han fem minuter senare och erbjuder att hjälpa till med såväl byggmaterial som arbetskraft.

Det syns att arbetet pågår, men gatuhörnet påminner redan mer om en koloniträdgård än om en ödetomt. Under kommande sommarkvällar planeras kulturella evenemang med mat och musik. Lokala gatukonstnärer välkomnas att dekorera tomma ytor med färg. På en vit husvägg som vetter mot trädgården ska utomhusbio visas. Premiärfilmen kommer att handla om den fossila industrins klimatpåverkan, ett ämnesval som ska fungera som en ironisk blinkning åt platsens förflutna som bensinstation.

Hittills inskränker sig trädgårdens kontakt med myndigheterna till ett snabbt avklarat besök från polisen. Gabriel Wulff imiterar deras röster när han återberättar konversationen.

– De var väldigt trevliga. De frågade vad som hände. Vi svarade ”inget, vi bara planeterar”. De sade: ”Bra jobbat, vi brukar vara här och patrullera och plocka upp gamla injektionsnålar, nu behöver vi nog inte göra det längre. Vi ska köpa lite plantor åt er.”

– Sedan kom de tillbaka några timmar senare med de här gula plantorna, säger han och visar mot en av de betongcylindrarna. De klarar sig riktigt bra.

Kanske hade ordningsmakten rätt. I ett hörn av trädgården skruvar några yngre killar iklädda träningskläder ihop blomsterlådor av virke som samlats in från containrar eller byggarbetsplatser. Trädgården befolkas över huvud taget av en heterogen skara, men med en tystlåten attityd och lätt misstänksam uppsyn sticker de ändå ut.

– De var här och höll på att slå sönder saker. Då pratade vi med dem och fick dem involverade, nu är de här och hjälper till och är stolta över stället, förklarar Anouchka Lincroft.

Själv bor hon i en av grannfastigheterna. Nyfiken på varför den lilla gruppen människor mycket intresserat inspekterade den gamla Essotomten gick hon ner och sade hej. Sedan dess är hon en av de drivande i det trädgårdsprojekt hon menar är en ingångsport till social interaktion.

– Det har en fantastisk samhällsbyggande effekt. En kvinna som bott här i flera år kom förbi när vi komposterade och frågade vad vi gjorde. Det slutade med att hon lärde känna kvinnan som bor bredvid henne. Vi är väldigt isolerade i det här samhället.

Hon beskriver arbetets organisation som ”organisk”. Eftersom egna initiativ uppmuntras och det fortfarande finns gott om utrymme har det saknats grogrund för konflikter om trädgårdens utveckling. En av de diskussioner som dock orsakat viss splittring är det gröna, inte alltför tilltalande, flätverksstängsel som omger tomten ut mot korsningen.

Öppenhet och tillgänglighet har hittills varit honnörsord i arbetet, och somliga i gruppen menar att stängslet utgör en barriär. Att det som stänger inne trädgården också stänger ute potentiella besökare och brukare.

– Det finns en diskussion om det, säger Anouchka Lincroft. Vissa vill verkligen öppna upp det, men jag tror att det skulle kunna bli problem. Jag vill inte se trädgården vandaliserad, om det är öppet kanske det blir lättare att vandalisera. Det är svårt att hitta rätt balans. Vi vill ju att alla ska få vara här.

Trots allt tror både hon och Gabriel Wulff att stängslet har en funktion att fylla. Åtminstone tills trädgården blir mer etablerad som lokal institution.

– Jag tror att det är en resurs, säger Gabriel Wulff. Plantorna kan klättra på det. Varje trädgård har gränser, det är inte heller bra om barnen kan springa rakt ut i trafiken.

En andra diskussion har pågått sedan projektets inledningsskede och berör trädgårdens syfte. En grupp vill att tyngdpunkten ska läggas i de ekologiska delarna av verksamheten, att trädgården ska vara ett centrum för klimataktivism med udden riktad mot det fossil- och konsumtionsdrivna samhället. Mot dessa står initiativtagarna och den grupp som gärna ser en agenda som rymmer dessa frågor, men först och främst betraktar trädgården som ett redskap för att knyta ihop området.

– Vissa vill odla grönsaker som ett projekt för att bli självförsörjande, men det är ju bara att gå över gatan och köpa om man vill ha, säger Gabriel Wulff.

Diskussionen pågår fortfarande, men Gabriel Wulff tror inte att den kommer att utveckla sig till en konflikt. Det har det fossildrivna samhället redan ombestyrt. Essos bensinstation var byggd på en solid betonggrund som nu täcks av ett jordlager alltför tunt för att medge matproduktion i större skala.

– De kommer inte att vinna. Det är bara tio centimeter jord här, säger han och ler.