Även soundtracken har sina likheter i uttrycket, men den karakteristiska knarriga tramporgeln från Farväl Falkenberg- soundtracket är här mindre framträdande. Istället har Enocksson för Man tänker sitt arbetat med körpartier - i hög grad en sakral musik med texter av Henry David Thoreau som översatts till latin.

Resultatet är fantastiskt vackert och för närmast tankarna till Philip Glass minimalistiska kompositioner.

I svensk filmhistoria börjar Enocksson etablera sig som en säregen röst, och det är fint att Wentzel och Hellström, som för början tänkte att filmen skulle sakna musik, gett Enocksson frihet och möjlighet att sätta prägel på filmen. Werner Herzog, som även han arbetar med poetiska anslag (Aguirre, Fitzcarraldo, Hjärta av glas), gav samma utrymme till Popul Vuh och deras kompositör Florian Fricke.

Enockssons musik till Farväl Falkenberg och Man tänker sitt är unik, och jag saknar tidigare exempel i svensk film där ett soundtrack berör mig på samma vis.