Miljonprogrammet brukar ibland – ömsom nedlåtande, ömsom kärleksfullt – kallas för betongen. Men Gottsunda, som förvisso består av mer än bara miljonprogram är inte grått. Det är grönt.

Många nekar till att uttala sig i media, men vittnar om ett vänligt område där människor känner varandra. Skepsisen har delvis sin grund i ett missnöje med hur stadsdelen porträtterats i tidningar och tv – under den gångna veckan liksom innan dess. En allmän uppfattning tycks vara att journalister är snabba att komma dit om någonting brinner, men lika snabbt försvinner igen när lågorna falnat.

När dörrarna till Studiefrämjandets lokal Musicalen låses upp vid 18.00 sitter en grupp elever redan utanför och väntar. Flera ramlar in, och i olika studios slipas rim och refränger inför ett liveframträdande i lokalradion i anslutning till Kulturnatten. Några av dem har precis träffat ett av de riksmedier som sänt reportrar till Gottsunda i jakt på ”ungdomar” att intervjua om oroligheterna.

Daniel Bergström är verksamhetsansvarig på Musicalen och har sedan 2002 arbetat i den stadsdel han menar är betydligt bättre än dess rykte.

– Media har rapporterat från Gottsunda i 20 år, och det är sällan någonting bra som skrivs. Det har funnits en överrapportering av allt dåligt som har hänt. Jag tror att det är en viktigt del i om folk känner otrygghet.

Han förstår att polisen ökar sin bemanning efter de oroligheter som varit, men tror samtidigt att åtgärden riskerar att skapa mer friktion mellan ordningsmakten och stadsdelens unga.

– Jag tror att det finns en besvikenhet på det svenska samhället, då blir det problematiskt i kontakten med den svenska polisen som ibland klumpar ihop och generaliserar. Vad ska man ta ut den här ilskan på? Man kan inte ta ut den på polisen för där kan man inte vinna. Då blir det mot samhället istället, mot brandkåren, ambulanspersonalen, p-vakten eller badhuset.

Helst vill han se ett samhälle som tar ansvar, men som också inser sina begränsningar. Han ställer sig frågande till det offentligas standardlösning, att ge ytterligare medel till det befintliga föreningslivet.

– Vad ska föreningarna egentligen göra? Baka bullar och gå ut och kasta dem på ungdomarna?

Istället framhåller han den festival som Studiefrämjandet i somras anordnade, och där stort ansvar och inflytande gavs åt områdets unga. Ett ansvar som de unga förvaltade väl, och som visade att samhället inte måste vara någonting abstrakt långt borta. Något som plötsligt mobiliserar när det brinner.

– Det är vi som är samhället, säger Daniel Bergström. Det är back to basics, det handlar om kommunikation.

Lennart Englund flyttade hit 1982. tidigare hade han haft inackordering i anslutning till sitt arbete som lantbrukare, men när han skadade ryggen blev han av med både jobb och bostad. Med två små barn behövde han snabbt hitta någonstans att flytta. Svaret blev Gottsunda.

Efter att ha bott i området i över 25 år har han sin bild klar. Polisen har alltid betraktat Gottsunda som ett problemområdet, och agerat därefter. Han talar om hur hans son blev gripen som ung, och om hur dagens polis kränker unga genom slumpvisa visiteringar i centrum. Utifrån det har han förståelse för den senaste tiden händelser, även om han inte accepterar dem. Och även om han tycker att mediebevakningen överdrivit proportionerna.

– Det finns inget krig här. Jag skulle inte säga att ungdomarna som bränner bilar är dumma i huvudet men de vet inte vad de gör. De är förbannade på polisen men tar ut det på vanligt folk som knegat ihop till sin bil. Det har jag sagt åt dem.

Lennart Englund trivs i Gottsunda. Som många andra talar han om stark social sammanhållning och om att området aldrig varit delat längs etniska gränslinjer. Stadsdelen har haft en positiv utveckling. Men dess rykte som problemområde sitter kvar.

– Det har blivit lugnare, på 80-talet var det tio gånger värre. Då skickade kommunen hit varenda jävel som hade problem. Men folk vet inte vad de snackar om, det här området har alltid varit nedklassat av akademiker, lärare och poliser.

Roger Andersson är professor i kulturgeografi på institutionen för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet. Han menar att Gottsunda och andra miljonprogramsförorter där oroligheter ägt rum drabbats av samma typ av stigmatisering. En stigmatisering som därefter fortsätter att reproducera sig själv.

– Tomma lägenheter fylldes på med svaga grupper, det blev en koncentration av sociala problem och rätt snabbt infann sig ryktet. Det som händer är att de som kan välja inte vill förknippas med området, oavsett hur verkligheten egentligen ser ut.

Frågan om vad som brukar kallas storstädernas marginaliserade förorter har lyfts på regeringsnivå, där justitieminister Beatrice Ask (M) förklarat att hon inte ser oroligheterna som en produkt av integrationsproblem. Det må vara sant, menar Roger Andersson, men det säger inget om resultatet av dem.

– Det kan nog vara så som justitieministern säger, att detta inte är en integrationsfråga. Men poängen är att det definitivt får stora integrationspolitiska konsekvenser. Det är välkänt att det här områdesstigmat spiller över på dem som bor där. Det är det som är det tragiska i att en grupp ungdomar beter sig så här, oavsett vilka skäl de har.