Kuupuu, aka Jonna Karanka, är ett av de mest spännande namnen inom den finska psykedeliska scenen. Hon har släppt mängder av cd-r-skivor som senare har återutgivits på det lilla skivbolaget Dekoder. Nyligen kom hennes första riktiga album, Lumen Tähden, som ger alla med smak för trippad pop valuta för pengarna.

Nu är Kupuu på turné med amerikanska Samara Lubelski och igår kväll besökte de Koloni och Teater Cinnober.

Jonna Karanka sätter sig på knä framför hennes arsenal av instrument: bjällror, flöjtar, leksaksinstrument, bandspelare för att nämna ett fåtal. Hon plockar upp ett instrument i taget och loopar, och behandlar ljudet, och av dessa lager skapas en rikt orkestrerad ljudbild. Kuupuus musik är intim och nära naturen, samtidigt som den är urban och utåtblickande. Det är som att befinna sig mitt i händelsernas centrum, i en malström av ljud och intryck. Musiken tar lyssnaren till storstaden med förvrängda ljudintryck och intensiva brus samtidigt som den svävar fritt och när fåglarna kvittra och hundarna skäller är man tillbaka till naturen. Riktigt sinnesutvidgande.

Det som saknas för Kuupuu den här kvällen är ett större ljud. Lite högre volym hade maximerat min utsvävning i Kuupuus ljudlandskap.

Samara Lubelski är på gång att etablera sig på allvar. Till viss del har hon fått draghjälp av Sonic Youth. Hon är med som violinist på Thurston Moores senaste soloalbum Trees outside the academy, och ingår numera i hans band. Hennes senaste skiva, Future Slip, är utgivet på dennes bolag Ecstatic peace, och på den spelar Sonic Youths Steve Shelley trummor på ett par av spåren.

”Den här låten handlar om New York… en stor stad” säger Lubelski när hon presenterar Snowy Meadows, och ser sig omkring lite förvirrat i Cinnobers teater som mest liknar en liten gymnastiksal. Samara Lubelski och hennes medmusiker ger den här kvällen ett ganska oinspirerat och trött intryck, och det är nästan lättar att sluta ögonen och ta in musiken utan att se på det statiska och uttryckslösa bandet. Dock ska det inte tas för ointresse. När en fotograf smyger sig fram till scenkanten för att ta några bilder avbryter Lubelski låten som påbörjats för att knäppandet från kameran stör hennes koncentration.

Lubelski gör även hon folkinspirerad psykedelia, dock inte så utflippad som Kuupuu. Tankarna går åt ett uppdaterat Velvet Underground och hon har en del gemensamt med exempelvis Galaxie 500.

Den lågmälda och ödsliga stämning som präglar nya skivan Future slip präglar även livespelningen. Lubelskis sång är drömsk och viskande och ligger mestadels i samma tonläge vilket tillsammans med repetitiva gitarrslingor tenderar att bli sövande. 

Det skulle ha varit spännande om Lubelski vågat ta ut svängarna något mer, likt de instrumentala och mer improviserade partierna mellan låtarna – jazziga och snåriga utflykter som påminde en del om en av folk-psych-musikens stora namn, Robert Wyatt.