Michel Hofmann är teologistudent och ordförande i RFSL Uppsala. Och på det stora hela nöjd med sin stad.

– Jag upplever att den är bra att leva i, säger han. Det finns en del hbt-aktiviteter och föreningar. Främst inom universitetet där kåren också jobbar ganska mycket med hbt-frågor. Jag är själv student så utifrån det perspektivet är det bra.

2006 publicerade hans organisation sin senaste kommunundersökning, en sammanställning över hur hbt-vänliga landets 290 kommuner är att leva i. Som en av enbart nio kommuner fick Uppsala godkänt. Men marginalen ner till godkäntgränsen var liten. Det samlade omdömet drogs upp av ett brett sociala utbud för hbt-personer och de offentliga verksamheter som betygsattes – skolan och kommunens eget agerande – fick underkänt respektive godkänt med minsta möjliga marginal.

Samma år fattade Uppsala kommunfullmäktige ett beslut om att uppdra till samtliga politiska nämnder och styrelser att öka den egna kompetensen inom hbt-frågor. Ytterligare två år tidigare hade ett beslut fattats om att barn- och ungdomsnämnden samt utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden skulle utveckla åtgärdsprogram för att stödja unga hbt-personer. Bägge besluten var blocköverskridande, och stöddes av samtliga då representerade partier utom Moderaterna och Kristdemokraterna.

Men sedan dess har inte mycket hänt, menar Vänsterpartiets kommunalråd Ilona Szatmari Waldau.

– Vi har fattat beslut om att alla politiker och alla tjänstemän ska utbildas i hbt-frågor. Det beslutet har inte genomförts.

Den uppfattningen delas dock inte av kommunstyrelsens vice ordförande Karolina Hilding (FP).

– Vi är politiska motståndare, hennes uppgift är att tycka att vi inte jobbar med frågorna över huvud taget.

De bägge har haft tillfälle att diskutera ämnet tidigare. När kommunens arbete med hbt-frågor debatterades i fullmäktige i slutet av september ägnades en utbildningsdag våren 2008 stor uppmärksamhet.

En utbildningsdag som enligt majoriteten var en del i genomförandet av beslutet att höja nämndernas kompetens, men som bara besöktes av en handfull folkvalda.

– Jag kan beklaga att fler inte deltog i dessa utmärkta seminarier som hölls. Det är beklagligt för det var väldigt bra seminarier, men de här frågorna är inte på något sätt bortglömda i Uppsala kommun utan vi arbetar vidare med dem, sade Karolina Hilding.

– Borde inte varenda nämnd ha uppmanat sina ledamöter att gå? Och när nämnderna nu inte gjorde det, kvarstår då inte uppdraget till alla nämnder att öka sin hbt-kompetens? Man kan inte bara rycka på axlarna och säga ”vi har bjudit in dem men de var inte intresserade”, replikerade Ilona Szatmari Waldau.

Inte heller vad gäller uppdraget från 2004 råder någon samsyn om hur långt processen kommit. Karolina Hilding hänvisar till det pågående arbetet med skolans likabehandlingsplan och kommunens policy för hållbar utveckling. Ett arbete som ska ta ett politiskt helhetsgrepp på en rad värderingsfrågor.

– Jag anser att jämställdhet är viktigt, precis som hbt-frågor, handikappfrågor och äldrefrågor. Vi måste jobba med alla grupper i samhället, det är det som likabehandlingsplanerna och hållbarhetspolicyn syftar till.

Ilona Szatmari Waldau menar dock att dessa bara säger vad en person inte ska utsättas för, och att majoriteten gömmer sig bakom planer och policies där begreppet hbt över huvud taget inte nämns.

– Det finns en lag enligt vilken skolorna måste ha likabehandlingsplan och antimobbningsplan, det är det man hänvisar till. De planerna handlar om att ingen ska bli diskriminerad eller mobbad, men inget om att stödja eller synliggöra.

I kontakten med Uppsalas folkvalda har Michel Hofmann upplevt att det finns en uppriktig vilja att förbättra villkoren för hbt-personer, men att det kritiska sista steget – när avsikt ska omsättas i aktion – är svårt att ta.

– När vi diskuterar det här ser vi ofta att det är handlingen som saknas. Har man en likabehandlingsplan har man kommit en bit på vägen, men det går inte att luta sig mot. Det är väldigt lätt att peka på en likabehandlingsplan, det är därför vi ständigt jobbar med att peka på att människor måste få vara annorlunda.

Ett särskilt område där han anser att kommunen borde vara mer aktiv är just stödet till unga, både i skolan och på fritiden.

– Många ungdomar frågar efter fritidsgårdar som är mer hbt-vänliga och mindre heteronormativa, det vore en stor fördel om det fanns någonstans där unga kunde få hjälp med sin komma ut-process.