Det var en märkbart nöjd Kristina Axén Olin som tillsammans med borgarrådskollegorna Lotta Edholm (fp) och Ewa Samuelsson (kd) i onsdags presenterade Stockholms stads budget för nästa år. Som den stora triumfen för finansborgarrådet framstår den sänkta kommunalskatten, som nästa år reduceras med 30 öre. Målsättningen är att under mandatperioden sänka skatten med totalt 50 öre, till samma nivå som år 2002, då de borgerliga senast fick lämna ifrån sig makten i stadshuset.
Till stor del består den nya budgeten av traditionell blå retorik. Individens valfrihet framhålls gång på gång som en ledstjärna i det politiska arbetet, och vägen till detta åtråvärda idealstillstånd tycks gå via minskad kommunal byråkrati och konkurrensutsättning av omvårdnadsfunktioner. Privata alternativ ska finnas tillgängliga vid sidan av den offentligt drivna vården, och ett särskilt avknoppningskansli ska inrättas för att aktivt stödja anställda som vill driva kommunal verksamhet i egen regi.

Mycket av moderaternas, folkpartiets och kristdemokraternas frågor – centerpartiet fick trots regeringssamarbetet inte plats i Stockholms majoritet – känns igen från den politik alliansen föresatt sig att driva på riksnivå. Så klargörs det exempelvis i budgeten att social- och välfärdspolitiken i Stockholm ska tydligt präglas av arbetslinjen. För att understryka graden av allvar i detta byter socialroteln i januari namn till social- och arbetsmarknadsroteln.
Intressant att notera är att även trovärdighetsproblemen med arbetslinjen är ungefär desamma på riks- och kommunnivå. Regeringen har ännu inte lyckats förklara hur fler arbetstillfällen skapas genom att det blir kostsammare att vara arbetslös, och majoriteten i stadshuset har förtvivlat svårt att förklara hur man ska kunna omsätta den omtalade femdagarsgarantin i praktiken.
För mottagare av ekonomiskt bistånd innebär arbetslinjen bistrare tider. De tidigare fria SL-korten ska behovsprövas - vilket beräknas spara 40 miljoner kronor årligen – och den nya majoriteten slår därmed en gång för alla fast att det inte är en rättighet att fritt kunna röra sig i den stad där man är bosatt. Riktlinjerna för själva socialbidraget ska ses över, och motprestation från den arbetssökande ska fortsättningsvis vara ett obligatorium för att bli bidragsberättigad.
Krav på socialbidragstagare är inget nytt, men den nya majoriteten gör med sin budget det tidigare undantaget till regel. I praktiken betyder det att vad som var en social skyddsmekanism nu är ett oavlönat arbete. Det är ingenting annat en ett radikalt systemskifte som skett i det tysta.