Nu kommer uppföljaren där de presenterar meningen med livet. Även om den förblir rätt dunkel. Klart är dock att skivan är minst lika bra som sin föregångare. De använder i hög utsträckning samma vokalister som sist, som Nina Ramsby, Ebbot Lundberg, Kristofer Åström och Caroline Wennergren. Med sådana frontfigurer till brödernas sjuttiotalsrockande treminuterskompositioner blir det inte gärna fel.

Allra mest rätt blir det i Här är det jag som bestämmer med Patrik Arve som Svulloinspirerad skolpolis. Till den pumpande, distade basen – som hämtad från Arves teddybjörnar – meddelar han att ”man gör som jag säger” och att ”den som garvar åker i fängelse – så är det bara”.

Eller när Kristofer Åström sjunger att han kan nästan allt. Till exempel gå i sömnen och säga konstiga saker som ingen förstår. Och när Britta Persson berättar att hon ”är en annan sort, en som längtar bort, som drömmer mer”.

Och när Hajen, med sin grymt charmiga röst, sjunger ”Jag är ingen superhjälte, jag, men trivs ju ändå bra med mina lagom snabba ben” blir man nästan tårögd.

Nina Ramsby sjunger två låtar som är bra båda två, den sorgsna rymmarsången Aldrig hem igen och betydligt fartigare Här kommer ambulansen. Ebbot frontar en stökig sak där trummisen får en hel del jobb.

En riktigt fin samling för alla åldrar.