Jag har en tendens att visualisera viss musik, i synnerhet när det gäller den som inte är av det mest direkta slaget, som genom tempo, rytm eller melodi omedelbart åstadkommer en synaps med musikcentrum eller vad det nu kan vara. Det kan låta som att jag syftar på dålig musik, men det menar jag inte alls. Jag avser sådan som är mer svävande till sin karaktär, som inte får en att avbryta det man just då företar sig, utan snarare blir ett soundtrack till det.

Göteborgskvartetten Sambassadeurs nya skiva European startar en associationskedja bara genom sin titel och sitt omslag. En målning föreställande två, låt oss kalla dem matroser, lutande mot en reling, ändlöst hav, soldisig färgskala, och låtarna heter saker som Sandy dunes och Small parade. Jag återkallar genast i minnet scener från diverse Amerikabåtar som synts på film, och Sambassadeurs drömlika ljudbild är som gjord för att ackompanjera längtan över haven.

Skivan börjar dock med ett härligt läskigt intro från pianobaren, som snart övergår i ett redigt pop-stråk-komp. Låtarna startar överlag på ett sätt som skapar förväntningar, men dessvärre infrias de inte så ofta som man skulle önska. European har ett mer storvulet anslag än de två tidigare albumen, med rent Lloyd-Webbersk touch i vissa figurer; i synnerhet skivans första tredjedel präglas väl mycket av stråkar och blås som slåss om utrymmet med nämnda klaviatur. Kanske är det tänkt att Anna Perssons lite avmätta sång ska balansera upp, men det är först i mer återhållna spår som Albatross, där melodin mer kommer till sin rätt, som det verkligen lyfter.

Tillsammans med Forward is all och High and low utgör den en välbehövlig andningspaus, ty när nyanserna skyms av för stora ljudsjok får det låtarna att kännas som variationer på samma tema. Och då riskerar lyssnaren att drabbas av skörbjugg.