Stockholms Fria

Det förlorade paradiset bakom slutna ögon

Huvudpersonen (Davos Hanich) i La Jetée minns en händelse från barndomen, så starkt att allt annat i hans liv tycks ovidkommande. Han minns hur han som pojke ser en man springa mot en leende kvinna (Hélène Chatelain) på en flygplats. Innan mannen kommer fram faller denne ihop på marken. End of story.

Långt senare, när jorden ligger öde efter ett tredje världskrig, lever den namnlösa huvudpersonen som fånge i Paris underjordiska gångar. Människan ser inte längre någon framtid i rummet när jorden är livlös och giftig, utan söker en väg bort från det ödsliga nuet genom resor i tiden. Mannen blir utsatt för experiment där han ges injektioner för att kunna resa i tiden genom introspektion. Till slut lyckas han och möter kvinnan från barndomsminnet i en värld där det fortfarande finns människor och växter ovan jord. En värld som kanske är ett verkligt förflutet, kanske en fantasi.

Om du tycker dig känna igen berättelsen så använde Terry Gilliam denna 26 minuter långa franska kortfilm som grund för manuset till Twelve Monkeys. Men till skillnad från Gilliams storfilm som hade en budget på 29 miljoner dollar är La Jetée en experimentfilm som består av en serie stillbilder. Handlingen förs framåt av en berättarröst och musik och ljudeffekter förstärker stämningen.

Chris Markers film lånar sin struktur från minnen och drömmar. Flyktig, fragmentarisk. Slutscenen, där huvudpersonen ser sig själv dö, skjuten av vetenskapsmannen som utfört experimenten på honom, är den sortens paradox som uppstår om nätterna när ens drömmar slår knut på sig.

Mannen och kvinnan möts ett flertal gånger i det förflutna, eller i en parallell verklighet, välj själv vilket. Deras möten är oskuldsfulla, vackra, utspelar sig i en värld innan apokalypsen.

Det finns en minnesvärd sekvens när mannen och kvinnan träffas i ett museum med uppstoppade djur. De går runt och tittar på tapirer, flodhästar, fåglar; alla dessa djur, artrikedom och skönhet. Mannen har lyckats med det som vetenskapsmännen önskar – upprätta en förbindelse med det förflutna. Han befinner sig i världen så som den såg ut innan allt flammade upp och slocknade, innan syndafallet. Det är en underbar ironi att mannen, när han återfunnit kvinnan och det förlorade paradiset, står där omgiven av döda, uppstoppade djur.

Fakta: 

Film
La Jetée

Regissör
Chris Marker

Utgivningsår
1962

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Valerie Solanas som charmig, svärande bohem

”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.

Gripande människoöden och lek med konventioner

Herzog är inte bara en originell regissör av spelfilm, han har även utvecklat en säregen stil som dokumentärfilmare. The white diamond (2004), Grizzly man (2005) och Encounters at the end of the world (2007) skildrar udda existenser som sökt sig bort från civilisationen. Människoöden varvas med absurditeter och en nästan religös skildring av naturen – som när dykare andäktigt förbereder sig för att simma under istäcket vid Antarktis i Encounters at the end of the world, eller när svalor virvlar in i en helig grotta under ett vattenfall i djungeln i The white diamond.

Den artiga helamerikanska mördaren

På 50-talet mördade Charles Starkweather elva personer när han tillsammans med sin minderåriga flickvän Caril Ann Fugate flydde från polisen genom Nebraska och Wyoming. Händelsen blev medialt uppmärksammad och har inspirerat till filmerna Badlands (1973) och Natural born killers (1994). Medan Oliver Stones 90-talsfilm är tonsatt med skränig rock använder sig Terrence Mallick i sin debutfilm av Carl Orffs Gassenhauer som återkommande ledmotiv. Det är en ljus, lätt melodi som för tankarna till barnvisor och ställs i stark kontrast till de mord som begås.

En svart sjal fylld med vind

Översättningar av filmtitlar till svenska blir ofta platta, alltför bokstavstroende. Språkets skönhet går förlorad. När det gäller den iranska filmen Dagen jag blev kvinna förstår jag inte ett ord av originaltiteln. Kanske är den lika prosaisk. Och även om titeln inte låter skymta något av det vackra bildspråket och symboliken så sammanfattar den filmens grundhandling bra.

Febrigt sökande efter verklighetens tunnaste fibrer

Allt i naturen kan beskrivas med matematik. Det är matematikern Max Cohens (Sean Gullette) övertygelse. I sitt sökande efter en enhetlig formel som kan avkoda skapelsens mysterier studerar han börsen i ett ständigt sökande efter mönster. Men i Darren Aronofskys debutfilm Pi från 1998 låter sig inte verkligheten naglas fast som ett försöksobjekt avgränsat från forskaren.

© 2025 Stockholms Fria