Långt senare, när jorden ligger öde efter ett tredje världskrig, lever den namnlösa huvudpersonen som fånge i Paris underjordiska gångar. Människan ser inte längre någon framtid i rummet när jorden är livlös och giftig, utan söker en väg bort från det ödsliga nuet genom resor i tiden. Mannen blir utsatt för experiment där han ges injektioner för att kunna resa i tiden genom introspektion. Till slut lyckas han och möter kvinnan från barndomsminnet i en värld där det fortfarande finns människor och växter ovan jord. En värld som kanske är ett verkligt förflutet, kanske en fantasi.

Om du tycker dig känna igen berättelsen så använde Terry Gilliam denna 26 minuter långa franska kortfilm som grund för manuset till Twelve Monkeys. Men till skillnad från Gilliams storfilm som hade en budget på 29 miljoner dollar är La Jetée en experimentfilm som består av en serie stillbilder. Handlingen förs framåt av en berättarröst och musik och ljudeffekter förstärker stämningen.

Chris Markers film lånar sin struktur från minnen och drömmar. Flyktig, fragmentarisk. Slutscenen, där huvudpersonen ser sig själv dö, skjuten av vetenskapsmannen som utfört experimenten på honom, är den sortens paradox som uppstår om nätterna när ens drömmar slår knut på sig.

Mannen och kvinnan möts ett flertal gånger i det förflutna, eller i en parallell verklighet, välj själv vilket. Deras möten är oskuldsfulla, vackra, utspelar sig i en värld innan apokalypsen.

Det finns en minnesvärd sekvens när mannen och kvinnan träffas i ett museum med uppstoppade djur. De går runt och tittar på tapirer, flodhästar, fåglar; alla dessa djur, artrikedom och skönhet. Mannen har lyckats med det som vetenskapsmännen önskar – upprätta en förbindelse med det förflutna. Han befinner sig i världen så som den såg ut innan allt flammade upp och slocknade, innan syndafallet. Det är en underbar ironi att mannen, när han återfunnit kvinnan och det förlorade paradiset, står där omgiven av döda, uppstoppade djur.