Stockholms Fria

En svart sjal fylld med vind

Översättningar av filmtitlar till svenska blir ofta platta, alltför bokstavstroende. Språkets skönhet går förlorad. När det gäller den iranska filmen Dagen jag blev kvinna förstår jag inte ett ord av originaltiteln. Kanske är den lika prosaisk. Och även om titeln inte låter skymta något av det vackra bildspråket och symboliken så sammanfattar den filmens grundhandling bra.

Dagen jag blev kvinna är indelad i tre episoder där man får följa en ung flicka, en gift kvinna och slutligen en gammal kvinna. Alla episoderna handlar om kvinnors inskränkta frihet i Iran. I den inledande delen fyller Hava 9 år. Hennes mormor säger att hon är en kvinna nu och inte får leka med pojkar längre, men ger till slut med sig. Hava får tillåtelse att leka med pojkarna en sista gång om hon lovar att vara hemma när klockan slår tolv på dagen. Hon springer ner till stranden och möter två pojkar som bygger en flotte. De byter till sig hennes sjal mot en leksaksfisk och fäster upp den som segel. Med vinden i den svarta sjalen försvinner de ut på havet.

I den andra delen deltar Ahoo i ett cykellopp mot sin mans vilja. Mannen rider bredvid henne på häst och försöker tvinga henne att återvända hem, men Ahoo fortsätter att cykla tills mannen tar ut skilsmässa. Fler män kommer ridande – släktingar, män från hennes stam. De menar att hon skämmer ut stammen och försöker förgäves förmå henne att vända om.

Den avslutande episoden handlar om Hoora, en gammal välbeställd kvinna som landar på en flygplats. En pojke skjutsar runt henne i rullstol till butiker där hon köper vitvaror och möbler som ställs upp på en strand i väntan på ett fartyg bort.

De tre berättelserna liknar sagor i sin koncentration och avsaknad av rums- och tidsmarkörer. Symboliken är tydlig, men utan att bli banal, och Makhmalbaf har en känsla för detaljer. Pojkarnas segel som är gjord av en sjal. Hur Hava mäter tiden genom att sticka ner en pinne i jorden – när all skugga försvunnit är hon en kvinna och måste återvända till hemmet. Och hästarna som männen rider på när de förföljer Ahoo, en bild för något omodernt, hovarna som hotfullt rör sig i ett moln av damm.

Makarna Makhmalbaf är kanske mest kända för Kandahar (2001) som fick ett stort genomslag och de har tillsammans gjort ett flertal filmer. Till en början var Marzieh regiassistent åt sin man, men vid inspelningen av Dagen när jag blev en kvinna stod hon själv bakom kameran. Debutfilmen är komprimerad, avskalad, tre kortfilmer som elegant vävs samman i sin tematik och genom att karaktärer återkommer.

Filmens sista episoden är tvetydig. Den äldre kvinnan, Hoora, har uppnått ekonomisk frihet. Men hon har ingen man, inget barn att älska. I slutscenen seglar hon på en flotte ut på havet, omgiven att materiella ting på mindre flottar. En tvättmaskin, en stereoapparat, ett kylskåp, en dammsugare. Cirkeln sluts, men medan pojkarna i den inledande episoden seglar mot ungdomliga äventyr, tycks Hoora segla bort från livet.

Fakta: 

Dagen jag blev kvinna
Originaltitel: Roozi
ke zan shodam
Regi: Marzieh
Makhmalbaf
I rollerna: Fatemeh
Cherag Akhar,
Shabnam Toloui,
Azizeh Sedighi
Utgivningsår: 2000

I serien Filmpärlor

tipsar vi om filmer

som glömts bort,

men som vi tycker

är värda att

damma av. 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Valerie Solanas som charmig, svärande bohem

”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.

Gripande människoöden och lek med konventioner

Herzog är inte bara en originell regissör av spelfilm, han har även utvecklat en säregen stil som dokumentärfilmare. The white diamond (2004), Grizzly man (2005) och Encounters at the end of the world (2007) skildrar udda existenser som sökt sig bort från civilisationen. Människoöden varvas med absurditeter och en nästan religös skildring av naturen – som när dykare andäktigt förbereder sig för att simma under istäcket vid Antarktis i Encounters at the end of the world, eller när svalor virvlar in i en helig grotta under ett vattenfall i djungeln i The white diamond.

Den artiga helamerikanska mördaren

På 50-talet mördade Charles Starkweather elva personer när han tillsammans med sin minderåriga flickvän Caril Ann Fugate flydde från polisen genom Nebraska och Wyoming. Händelsen blev medialt uppmärksammad och har inspirerat till filmerna Badlands (1973) och Natural born killers (1994). Medan Oliver Stones 90-talsfilm är tonsatt med skränig rock använder sig Terrence Mallick i sin debutfilm av Carl Orffs Gassenhauer som återkommande ledmotiv. Det är en ljus, lätt melodi som för tankarna till barnvisor och ställs i stark kontrast till de mord som begås.

Febrigt sökande efter verklighetens tunnaste fibrer

Allt i naturen kan beskrivas med matematik. Det är matematikern Max Cohens (Sean Gullette) övertygelse. I sitt sökande efter en enhetlig formel som kan avkoda skapelsens mysterier studerar han börsen i ett ständigt sökande efter mönster. Men i Darren Aronofskys debutfilm Pi från 1998 låter sig inte verkligheten naglas fast som ett försöksobjekt avgränsat från forskaren.

Utomjordingar som metafor för det förträngda

Gregg Araki utforskar ofta gränsland – mellan barn och vuxenvärld, subkultur och mainstream, sexualitet som norm och frihet. Mysterious skin (2004) skildrar två pojkar, Niel (Joseph Gordon-Levitt) och Brian (Brady Corbet), som växer upp i Hutschinson i Kansas. Båda blir utsatta för sexuella övergrepp av tränaren i baseballaget i åttaårsåldern och utvecklar olika strategier för att handskas med händelsen.

© 2025 Stockholms Fria