Stockholms Fria

Febrigt sökande efter verklighetens tunnaste fibrer

Allt i naturen kan beskrivas med matematik. Det är matematikern Max Cohens (Sean Gullette) övertygelse. I sitt sökande efter en enhetlig formel som kan avkoda skapelsens mysterier studerar han börsen i ett ständigt sökande efter mönster. Men i Darren Aronofskys debutfilm Pi från 1998 låter sig inte verkligheten naglas fast som ett försöksobjekt avgränsat från forskaren.

Som barn stirrade Max in i solen, så länge att han var nära att bli blind, och han har sedan dess haft kraftig migrän. Under sökandet efter svaret på livets gåta blir huvudvärken allt mer plågsam. Verklighetens gränser börjar suddas ut, han ser syner, känner sig förföljd. Ett investmentföretag är ute efter hans upptäckter och judiska mystiker tror att det han söker är Guds namn kodat till en talserie. Och från datorn hörs då och då stönanden från ett samlag.

Aronofskys film med sina korniga, svartvita bilder löser upp gränsen mellan inre och yttre världar. Samtidigt som Max närmar sig lösningen på naturen och universums gåta försvinner han allt längre in i sig själv. Hans tankar börjar manifestera sig i världen: människor dyker upp och försvinner oförklarligt ur hans synfält. Han hittar en blodig hjärna på en övergiven plattform i tunnelbanan, myror kryper på kretskorten i datorn som en blinkning till Dali.

Aronofsky fulländade sin speciella teknik för att skildra knarkande och drogtillstånd i Requiem for a dream. Men redan i Pi gestaltar han skickligt Max helvetiska migrän med klipp mellan darrande händer, sprutor, piller och skärande sinustoner.

När Max slutligen kan se verklighetens tunnaste fibrer tror han sig vara utvald av Gud, en plåga snarare än en välsignelse. Den slutgiltiga lösningen påminner om den som Cypher söker i Matrix när han vill tillbaka in i den datorsimulerade världen och få glömma verkligheten: ”Ignorance is bliss”.

Fakta: 

Pi
Regi: Darren Aronofsky
I rollerna: Sean Gullette,
Mark Margolis,
Ben Schenkman m fl.

I serien Filmpärlor

tipsar vi om filmer

som glömts bort,

men som vi tycker

är värda att

damma av. 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Valerie Solanas som charmig, svärande bohem

”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.

Gripande människoöden och lek med konventioner

Herzog är inte bara en originell regissör av spelfilm, han har även utvecklat en säregen stil som dokumentärfilmare. The white diamond (2004), Grizzly man (2005) och Encounters at the end of the world (2007) skildrar udda existenser som sökt sig bort från civilisationen. Människoöden varvas med absurditeter och en nästan religös skildring av naturen – som när dykare andäktigt förbereder sig för att simma under istäcket vid Antarktis i Encounters at the end of the world, eller när svalor virvlar in i en helig grotta under ett vattenfall i djungeln i The white diamond.

Den artiga helamerikanska mördaren

På 50-talet mördade Charles Starkweather elva personer när han tillsammans med sin minderåriga flickvän Caril Ann Fugate flydde från polisen genom Nebraska och Wyoming. Händelsen blev medialt uppmärksammad och har inspirerat till filmerna Badlands (1973) och Natural born killers (1994). Medan Oliver Stones 90-talsfilm är tonsatt med skränig rock använder sig Terrence Mallick i sin debutfilm av Carl Orffs Gassenhauer som återkommande ledmotiv. Det är en ljus, lätt melodi som för tankarna till barnvisor och ställs i stark kontrast till de mord som begås.

En svart sjal fylld med vind

Översättningar av filmtitlar till svenska blir ofta platta, alltför bokstavstroende. Språkets skönhet går förlorad. När det gäller den iranska filmen Dagen jag blev kvinna förstår jag inte ett ord av originaltiteln. Kanske är den lika prosaisk. Och även om titeln inte låter skymta något av det vackra bildspråket och symboliken så sammanfattar den filmens grundhandling bra.

Utomjordingar som metafor för det förträngda

Gregg Araki utforskar ofta gränsland – mellan barn och vuxenvärld, subkultur och mainstream, sexualitet som norm och frihet. Mysterious skin (2004) skildrar två pojkar, Niel (Joseph Gordon-Levitt) och Brian (Brady Corbet), som växer upp i Hutschinson i Kansas. Båda blir utsatta för sexuella övergrepp av tränaren i baseballaget i åttaårsåldern och utvecklar olika strategier för att handskas med händelsen.

© 2025 Stockholms Fria