Som barn stirrade Max in i solen, så länge att han var nära att bli blind, och han har sedan dess haft kraftig migrän. Under sökandet efter svaret på livets gåta blir huvudvärken allt mer plågsam. Verklighetens gränser börjar suddas ut, han ser syner, känner sig förföljd. Ett investmentföretag är ute efter hans upptäckter och judiska mystiker tror att det han söker är Guds namn kodat till en talserie. Och från datorn hörs då och då stönanden från ett samlag.

Aronofskys film med sina korniga, svartvita bilder löser upp gränsen mellan inre och yttre världar. Samtidigt som Max närmar sig lösningen på naturen och universums gåta försvinner han allt längre in i sig själv. Hans tankar börjar manifestera sig i världen: människor dyker upp och försvinner oförklarligt ur hans synfält. Han hittar en blodig hjärna på en övergiven plattform i tunnelbanan, myror kryper på kretskorten i datorn som en blinkning till Dali.

Aronofsky fulländade sin speciella teknik för att skildra knarkande och drogtillstånd i Requiem for a dream. Men redan i Pi gestaltar han skickligt Max helvetiska migrän med klipp mellan darrande händer, sprutor, piller och skärande sinustoner.

När Max slutligen kan se verklighetens tunnaste fibrer tror han sig vara utvald av Gud, en plåga snarare än en välsignelse. Den slutgiltiga lösningen påminner om den som Cypher söker i Matrix när han vill tillbaka in i den datorsimulerade världen och få glömma verkligheten: ”Ignorance is bliss”.