Precis som i Grizzly man leker Herzog med dokumentärfilmens konventioner i The white diamond. Filmen inleds med filmklipp från 1900-talets början och man får lära sig om zeppelinarens historia. Det påminner om ett småtråkigt historiskt program på kunskapskanalen. Därefter berättar forskaren Graham Dorrington om aerodynamik i en maskinhall full av flygplansmodeller och motorer. Vi är här förflyttade till Vetenskapens värld.

Men Herzog vore inte Herzog om inte Graham snart står där med en jetmotor hängande på ryggen och viftar med armarna och berättar om sina drömmar. Resterande delen av filmen utspelar sig långt inne i djungeln i Guyana i Sydamerika. Intill ett enormt vattenfall, omgivna av lokala rastafarianer, försöker Graham och hans forskningsteam få upp en liten svävare i luften för att filma livet i djungelns trädtoppar.

Det kanske kan verka långsökt att jämföra Herzog med David Lynch, men de bygger upp och raserar sin egen fiktion på ett liknande sätt. I Grizzly man belyser Herzog den framlidna Timothy Treadwell ur ständigt nya vinklar som tycks motsäga varandra. Filmen avrundas med en countrylåt som skapar en stämning som är sentimental och samtidigt kan uppfattas som ironi.

I The white diamond lyckas Herzog förmedla vördnad för naturen och ge tårar i ögonen. Graham Dorrington har i tio år plågats av skuldkänslor över att en naturfilmare störtade och dog i ett flygplan som Graham konstruerat till ett liknande projekt i Asien. Och rastafarianen Mark Anthony Yhap, som med sin livsglädje och sitt ömsinta förhållande till en tupp är omöjlig att inte älska, har längtat hela sitt vuxna liv efter att återförenas med sin familj i Portugal.

Sedan är det som om Herzog fått nog av det vackra och stämningsfulla. Verkligheten är för spretig för att rymmas i denna känslofärgade berättelse, tycks han säga. Plötsligt står en av rastafarianerna på en klippa över det dånande vattenfallet med en liten bandspelare och gör moonwalks.