Stockholms Fria

Gripande människoöden och lek med konventioner

Herzog är inte bara en originell regissör av spelfilm, han har även utvecklat en säregen stil som dokumentärfilmare. The white diamond (2004), Grizzly man (2005) och Encounters at the end of the world (2007) skildrar udda existenser som sökt sig bort från civilisationen. Människoöden varvas med absurditeter och en nästan religös skildring av naturen – som när dykare andäktigt förbereder sig för att simma under istäcket vid Antarktis i Encounters at the end of the world, eller när svalor virvlar in i en helig grotta under ett vattenfall i djungeln i The white diamond.

Precis som i Grizzly man leker Herzog med dokumentärfilmens konventioner i The white diamond. Filmen inleds med filmklipp från 1900-talets början och man får lära sig om zeppelinarens historia. Det påminner om ett småtråkigt historiskt program på kunskapskanalen. Därefter berättar forskaren Graham Dorrington om aerodynamik i en maskinhall full av flygplansmodeller och motorer. Vi är här förflyttade till Vetenskapens värld.

Men Herzog vore inte Herzog om inte Graham snart står där med en jetmotor hängande på ryggen och viftar med armarna och berättar om sina drömmar. Resterande delen av filmen utspelar sig långt inne i djungeln i Guyana i Sydamerika. Intill ett enormt vattenfall, omgivna av lokala rastafarianer, försöker Graham och hans forskningsteam få upp en liten svävare i luften för att filma livet i djungelns trädtoppar.

Det kanske kan verka långsökt att jämföra Herzog med David Lynch, men de bygger upp och raserar sin egen fiktion på ett liknande sätt. I Grizzly man belyser Herzog den framlidna Timothy Treadwell ur ständigt nya vinklar som tycks motsäga varandra. Filmen avrundas med en countrylåt som skapar en stämning som är sentimental och samtidigt kan uppfattas som ironi.

I The white diamond lyckas Herzog förmedla vördnad för naturen och ge tårar i ögonen. Graham Dorrington har i tio år plågats av skuldkänslor över att en naturfilmare störtade och dog i ett flygplan som Graham konstruerat till ett liknande projekt i Asien. Och rastafarianen Mark Anthony Yhap, som med sin livsglädje och sitt ömsinta förhållande till en tupp är omöjlig att inte älska, har längtat hela sitt vuxna liv efter att återförenas med sin familj i Portugal.

Sedan är det som om Herzog fått nog av det vackra och stämningsfulla. Verkligheten är för spretig för att rymmas i denna känslofärgade berättelse, tycks han säga. Plötsligt står en av rastafarianerna på en klippa över det dånande vattenfallet med en liten bandspelare och gör moonwalks.

Fakta: 

I serien Filmpärlor tipsar vi om filmer som glömts bort, men som vi tycker är värda att damma av. Allt från kultfilmer och independent till dokumentärer ryms.

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Valerie Solanas som charmig, svärande bohem

”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.

Den artiga helamerikanska mördaren

På 50-talet mördade Charles Starkweather elva personer när han tillsammans med sin minderåriga flickvän Caril Ann Fugate flydde från polisen genom Nebraska och Wyoming. Händelsen blev medialt uppmärksammad och har inspirerat till filmerna Badlands (1973) och Natural born killers (1994). Medan Oliver Stones 90-talsfilm är tonsatt med skränig rock använder sig Terrence Mallick i sin debutfilm av Carl Orffs Gassenhauer som återkommande ledmotiv. Det är en ljus, lätt melodi som för tankarna till barnvisor och ställs i stark kontrast till de mord som begås.

En svart sjal fylld med vind

Översättningar av filmtitlar till svenska blir ofta platta, alltför bokstavstroende. Språkets skönhet går förlorad. När det gäller den iranska filmen Dagen jag blev kvinna förstår jag inte ett ord av originaltiteln. Kanske är den lika prosaisk. Och även om titeln inte låter skymta något av det vackra bildspråket och symboliken så sammanfattar den filmens grundhandling bra.

Febrigt sökande efter verklighetens tunnaste fibrer

Allt i naturen kan beskrivas med matematik. Det är matematikern Max Cohens (Sean Gullette) övertygelse. I sitt sökande efter en enhetlig formel som kan avkoda skapelsens mysterier studerar han börsen i ett ständigt sökande efter mönster. Men i Darren Aronofskys debutfilm Pi från 1998 låter sig inte verkligheten naglas fast som ett försöksobjekt avgränsat från forskaren.

Utomjordingar som metafor för det förträngda

Gregg Araki utforskar ofta gränsland – mellan barn och vuxenvärld, subkultur och mainstream, sexualitet som norm och frihet. Mysterious skin (2004) skildrar två pojkar, Niel (Joseph Gordon-Levitt) och Brian (Brady Corbet), som växer upp i Hutschinson i Kansas. Båda blir utsatta för sexuella övergrepp av tränaren i baseballaget i åttaårsåldern och utvecklar olika strategier för att handskas med händelsen.

© 2026 Stockholms Fria