Stockholms Fria

Valerie Solanas som charmig, svärande bohem

”Att kalla en man ett djur är att smickra honom. Mannen är en maskin, en vandrande dildo.” Valerie Solanas, gestaltad av Lili Taylor, skräder inte med orden när hon stryker runt på New Yorks gator och med ilsken frenesi skramlar ihop pengar till överlevnad genom att förolämpa folk på gatan, samtidigt som hon skriver på Scum manifesto och pjäsen Up your ass. I shot Andy Warhol, om Valeries liv och vad som ledde fram till att hon sköt Warhol, hade lätt kunnat bli en politisk pamflett eller ett förutsägbart psykologiskt drama. Men Mary Harron väljer att ta ett steg tillbaka, inte kommentera skeendet utan bara låta händelserna utveckla sig utan att lägga in tydliga markörer för hur de ska tolkas.

Genom tillbakablickar och läkarjournaler får man veta att Valerie utsattes för sexuella övergrepp och våld i barndomen. Det är lätt att själv dra slutsatser om hur Valeries hat mot män utvecklats. Men filmen uppehåller sig inte länge vid detta. Istället kastas man in i 1960-talets New York, bland transexuella och bohemer på Chelsea hotel, och framför allt entouraget kring Andy Warhol. På ett humoristiskt vis kläs konstvärldens fåfänga av. I The Factory stryker en rad konstnärer och udda figurer runt och strör konstlat pladder omkring sig. Mitt i allt står Andy Warhol, en ängslig figur som inte får ur sig mer än ”öh ja” och ”öh nej” när han blir intervjuad.

Filmen driver även med litteraturvärlden. När Valerie Solanas äter middag med sin kostymklädde förläggare på en elegant restaurang, förklarar denne att han är feminist och pratar högtravande om kvinnans kreativitet medan en sober spansk gitarr ljuder i bakgrunden och Valerie har fullt upp med att försöka få isär hummerklor.

I shot Andy Warhol ger ingen smickrande bild av New Yorks kulturvärld på 1960-talet, denna mytomspunna epok kläs av med träffande ironier. Men den största behållningen av filmen är Lili Taylors skådespeleri. Hon gestaltar Valerie som charmig och vulgär, kompromisslös i sitt uttryck. Hennes vägran att inordna sig i samhället beror av en stark inre drivkraft att själv få forma sin person bortom normer, men också en oförmåga att relatera till andra. Både Valerie och Andy tycks inneslutna i sina egna universum och ha svårt att kommunicera med omvärlden.

På en fest på The Factory sitter Andy Warhol själv i en soffa medan Valerie Solanas står lutad mot en vägg. Runt omkring dem dansar människor, tar droger, det spelas hög musik. Men de är båda omedvetna om larmet omkring dem, fångna i egna tankar. Två ensamma människor vars liv snart skulle flätas samman på ett oåterkalleligt vis.

Fakta: 

<h2><em>I shot Andy Warhol </em><br>Regissör: Mary Harron <br>Skådespelare: Lili Taylor, Jared Harris m fl <br>Utgivningsår: 1996</h2>

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Gripande människoöden och lek med konventioner

Herzog är inte bara en originell regissör av spelfilm, han har även utvecklat en säregen stil som dokumentärfilmare. The white diamond (2004), Grizzly man (2005) och Encounters at the end of the world (2007) skildrar udda existenser som sökt sig bort från civilisationen. Människoöden varvas med absurditeter och en nästan religös skildring av naturen – som när dykare andäktigt förbereder sig för att simma under istäcket vid Antarktis i Encounters at the end of the world, eller när svalor virvlar in i en helig grotta under ett vattenfall i djungeln i The white diamond.

Den artiga helamerikanska mördaren

På 50-talet mördade Charles Starkweather elva personer när han tillsammans med sin minderåriga flickvän Caril Ann Fugate flydde från polisen genom Nebraska och Wyoming. Händelsen blev medialt uppmärksammad och har inspirerat till filmerna Badlands (1973) och Natural born killers (1994). Medan Oliver Stones 90-talsfilm är tonsatt med skränig rock använder sig Terrence Mallick i sin debutfilm av Carl Orffs Gassenhauer som återkommande ledmotiv. Det är en ljus, lätt melodi som för tankarna till barnvisor och ställs i stark kontrast till de mord som begås.

En svart sjal fylld med vind

Översättningar av filmtitlar till svenska blir ofta platta, alltför bokstavstroende. Språkets skönhet går förlorad. När det gäller den iranska filmen Dagen jag blev kvinna förstår jag inte ett ord av originaltiteln. Kanske är den lika prosaisk. Och även om titeln inte låter skymta något av det vackra bildspråket och symboliken så sammanfattar den filmens grundhandling bra.

Febrigt sökande efter verklighetens tunnaste fibrer

Allt i naturen kan beskrivas med matematik. Det är matematikern Max Cohens (Sean Gullette) övertygelse. I sitt sökande efter en enhetlig formel som kan avkoda skapelsens mysterier studerar han börsen i ett ständigt sökande efter mönster. Men i Darren Aronofskys debutfilm Pi från 1998 låter sig inte verkligheten naglas fast som ett försöksobjekt avgränsat från forskaren.

Utomjordingar som metafor för det förträngda

Gregg Araki utforskar ofta gränsland – mellan barn och vuxenvärld, subkultur och mainstream, sexualitet som norm och frihet. Mysterious skin (2004) skildrar två pojkar, Niel (Joseph Gordon-Levitt) och Brian (Brady Corbet), som växer upp i Hutschinson i Kansas. Båda blir utsatta för sexuella övergrepp av tränaren i baseballaget i åttaårsåldern och utvecklar olika strategier för att handskas med händelsen.

© 2025 Stockholms Fria