Niel säljer sexuella tjänster till äldre män redan i tonåren, vänder samhället ryggen och föraktar den håla där de bor. Brian å sin sida förtränger vad som har hänt och tror att han blivit utsatt för experiment av utomjordingar. Han försvinner i fantasier om varelser med stora insektsögon och tefat och blir skräckslagen när en kvinna närmar sig honom fysiskt i tonåren.

Utomjordingarna behöver inte bara ses som Brians försvarsmekanism för att hantera övergreppen i barndomen, utan också som en bild för kollektiv förträngning av sexualitet som inte låter sig stöpas i småstadens form.

Det fina med Gregg Arakis film är att den trots starka uttryck och skarpa kontraster ändå är nyansrik. Niels mamma är mest engagerad i att supa framför tv:n och knulla med killar med Burt Reynoldsmustasch. Ändå går det inte att ta miste på att hon älskar sin son.

Niel säljer sig till äldre män på gatan och på krogar, och även om det finns en stark kylighet i skildringen av dessa relationer är en av filmens ömsintaste och samtidigt mest obehagliga scener när han får betalt för att massera en aidssjuk man som håller på att gå under av att inte få känna närhet.

Och Brian, som växer upp till en inbunden nervös kille med glasögon som springer runt med dagböcker om UFO:n, blir i sin jakt på vad som hände honom under minnesluckorna nära vän med Niels homosexuella, hårt sminkade kompis Eric.

På det här sättet bygger Gregg Araki inte bara upp motsättningar, utan skapar även nya synteser. Det är den finkänsligheten som gör att Araki, mitt i skildringen av en traumatisk uppväxt, utan att förlora i trovärdighet kan låta Niel och hans vän Wendy plocka upp en trasig högtalare vid en nedlagd drive-inbiograf. Med det spruckna membranet mot örat lyssnar de till Guds röst medan snön faller över Kansas.