Recension


Göteborgs Fria

Riff som lockar fram Beavis and Butthead-flin

Sedan starten 1991 har finska Circle med ett otal skivor skapat en egen plats i det finska musiklivet. Efter snart 20 år i branschen har de fortfarande förmågan att ständigt överraska.

Genreöverskridande är inget som helst problem för Circle, men trots att de växlar friskt mellan punk, psykedelia, boogie, noise och krautrock är det alltid uppenbart att det är Circle man lyssnar till.

Själv är jag mest svag för Circle när de är mer introverta och hypnotiska, likt de inspirationskällor som går att spåra i band som Loop, Amon Düül, Can eller Hawkwind.

Jag stöter på bassisten och grundaren av bandet, Jussi Lehtisalo, inför spelningen och han säger att det blir en vanlig spelning ”quite epic I guarantee.”

Episkt eller inte, den här kvällen är Circle på metalhumör. Riffen är furiösa och svetten rinner på sångaren och klaviaturspelaren Mika Rättö efter första låten, det är intensivt rått och underhållande. Bara uppenbarelsen av bandet är något extra. Den expressive sångaren Mika Rättö är en Rob Halford-kopia, medan Jussi Lehtisalo ser ut att behöva banta bort ett par kilo för att riktigt göra sig i spandexbrallorna.

De elementen som jag främst gillar – det repetitiva och hypnotiska – hos bandet finns som delar i varje enskild låt. Men det är först när bandet samlar ihop sig efter den första attacken som lugnet infinner sig. Rättö sätter sig vid keyborden och skiftar karaktär till en Sun Ra-inkarnation, och runt hans improvisationer bygger de övriga i bandet upp ett suggestiv ljudlandskap. Snart är dock bandet tillbaka på tidigare inslagna spår. Det är riff som gäller. Stora feta riff, som gör att man hela tiden kommer på sig med att stå med ett korkat Beavis and Butthead-flin över hela ansiktet.

Bandets mer lekfulla och teatrala ådra visas kommer även fram i konsertens slut. Ett minidrama tar plats med sångaren Rättö i huvudrollen som en fågel Fenix som dör och återuppstår. De övriga i bandet avslutar dramat med att placera sig runtomkring den sittande Lehtisalo och tillsammans formar de med gitarrhalsarna ett kors. Ett monument byggt av flaggbärarna av sann metal: Circle.

 

Fakta: 

Konsert

Artist Circle, Echodeck, SOB pariassound Var Kulturhamnen, den 24 sep

 

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Tre år i förorten

Recension

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria