Jag följer Erich upp för en stig, några smala trappor och en stege som banar väg mot hans röda lilla hus på berget i Gamlestan.
En grind sammanbunden av trädgrenar bjuder in till trädgården med nagelsaxklippt gräs, bonsaiträd, fågelholkar, ett duvslag och en koifiskdamm. Utsikten är Göteborgs hamninlopp och bangården som trafikeras av orangebruna Transwagon godståg.

Koifiskdammen utgör centrum i trädgården där skimrande fiskar importerade från Japan simmar runt bland näckrosorna. Ovanpå ligger fönsterglas som fungerar som ett slags växthus för att få vattnet varmt så fiskarna snabbare ska vakna ur sitt ide om våren. Erich slänger i lite torrfoder och snart kommer ett vitt huvud med svart fläck upp till ytan. "Ingo, Ingo". Erich lockar på fisken.
Några duvor flyger in och sätter sig på det svarta sandpapperstaket till duvslaget. De får också sin ranson. I Göteborg finns ungefär 90 duvslag och brevduvesporten utgör en mindre grupp entusiaster fördelade på sju klubbar. Erich var tills för tre år sedan aktiv och har många priser uppsatta i slaget. Men de duvorna som kommer för att äta nu är stadsduvor.
– Jag har varken tam- eller tävlingsduvorna kvar. Efter katastrofen har jag inte orkat ta upp mitt intresse igen, säger han och drar bort några grässtrån vid dammkanten.
– Nu har jag koifiskarna och katterna istället.
Och i samma stund springer en försynt kattunge över gräsmattan som Erich genast går för att mata.
Vi sätter oss på de gröna utemöblerna som står på en träaltan. Jag kisar mot Erich i sina svarta arbetsbyxor och t-shirt. Det vita håret lyser i solen.

En kväll i Düsseldorf 1962 bestämde sig Erich Turtl för att följa med en vän i lastbil till Sverige. Året innan hade han varit i Mora på friidrottstävling och träffat en tjej. De hade skrivit brev till varandra en längre tid och han ville överraska henne med att hälsa på. Men när väl dörren till hennes lägenhet öppnades stod där en man med ett barn på armen. Trots olycklig kärlek bestämde Erich sig för att stanna i Sverige. I Göteborg jobbade han snabbt upp sig från diskare till fiskkock och han blev snart bowlingproffs i statslaget.
– Mina val har alltid stått mellan sporten och musiken. I Salzburg kom jag in på Musikkonservatoriumet men jag satsade på friidrotten och boxningen istället. Jag blev juniormästare och tävlade också i löpning, säger Erich, och tar fram en blå pärm där han sparat alla tidningsutklipp.
Han bläddrar fram en gulnad bild på en man som korsar mållinjen.
- Vissa människor vill vara bäst. Det är deras drivkraft och sådan är jag, säger han och ler. Men jag tröttnade efter ett tag. Nu räcker det här, konstaterar han, och sträcker ut armen i en gest över vyn som slumrar i kvällssol.
Erich greppar kikaren som står under bordet för att spana ut på båtarna som lastar containrar. Han sitter så en lång stund innan han ber mig komma med för att visa något. I ena änden av trädgården står en blå plasttunna till bredden full med vatten och snäckskal. Vattnet leds ned i slangar från berget och med snäckskalens hjälp får vattnet sitt rätta ph-värde för att det ska gå att dricka, berättar Erich ivrigt. För att få bort gifter och smuts filtrerar han det genom aktivt kol. På snören spända mellan träden hänger kläder. Där finns en mulltoa, ett bensinaggregat till strömförsörjning och flera bänkar och bord. Allt mycket noggrant planerat och utfört.

Erich packar upp strömmingsfiléer och lägger de varsamt direkt på grillen. Medan fisken får färg går jag in i hans lya byggd av vacker ljus furupanel. Träpelarna som bär upp taket är prydda med inkarvade blommor och blad. På dörrspeglarna återfinns årstiderna i äggtempra och järnsmidesverktyg hänger prydligt uppspikade på den vita putsen. Sängen är inbyggd i väggen och på ena långsidan står "1990" Det år Erich byggde huset. Ett skrivbord, en bokhylla med böcker och fotoalbum, några välpolerade kopparföremål och ett gasolkök. Kylskåp har han inget. Istället handlar han varje dag och resterna, de får katterna. Tvättar gör han för hand.

Det är spartanskt men trivsamt. Jag tittar ut genom fönstret, mellan de rosa pelargoniorna, över trädkronorna utanför och tänker på filosofen Henry David Thoreau. En sann förespråkare av en återgång till naturen. I boken Skogsliv vid Walden skriver han om sin tvååriga vistelse i en stuga vid tjärnen Walden Pond, i Massachusetts där han helt självförsörjande undersökte vikten av frågor som självtillit, enkelt leverne och närhet till naturen. Isoleringen var tänkt att få honom att nå en mer objektiv bild av samhället.
Erich ropar utifrån. Han har lagt upp strömmingen och dukat fram bröd och smör. Jag sätter mig bredvid och får snart ett glas öl upphällt åt mig. Biltrafiken är ett dovt sus, en knattrande moppe svänger förbi nedanför men annars är det lugn och ro.

Erich börjar berätta om det som han kallar sin katastrof.
En dag för nästan tre år sedan blev han väldigt sjuk i lunginflammation. Han var sängliggande i flera dagar. En morgon när han äntligen lyckades ta sig upp märkte han att inflyget till duvslaget stod öppet. Hans tam- och tävlingsduvor låg döda i slaget.
– Det var en fruktansvärd syn. Blod på väggarna och i taket. Jag hade glömt att stänga och en mård hade tagit sig in och slaktat alla mina duvor. Sjutton år av framgångsrik brevduvesport hade ett plötsligt slut, säger han med sorg i rösten. Alla mina priser från tävlingar och utställningar betydde inte något längre. Jag satt i min säng och grät. Den lyckligaste tiden i mitt liv var förbi.
Han tittar ner i sitt glas och häller sedan upp mer öl.
– Ibland har det också varit svårt att bo här. Jag har slagits med myndigheter och byggnadsnämnder för att få ha kvar det här huset.
Det tog många år innan kommunen godkände bygget. Till slut fick Erich sina ritningar godkända och ett specialkontrakt skrevs med fastighetskontoret.
Men fortfarande är det kommunen som har sista ordet ifall han skulle vilja sälja det till någon annan.

En kylig vind drar genom träden. Jag sätter på mig min tröja och betraktar en fet skogsmyra som kilar över träplankorna. Jag höjer blicken och får syn på en tavla som står lutat mot husväggen. Erich märker mitt intresse för den.
– Det där var min sista tavla. Jag fattar inte varför jag målade röda pelargonior, säger Erich. Jag hade suttit i min ateljé i ett år och försökt måla och knappt haft ork att gå ut med soporna.
Det var 1983 och Erich hade fått reda på att han inte fick stanna i Sverige. Ett år efter kom polisen och hämtade honom. Han satt i häkte i tio dagar innan de skickade honom till hemstaden Vöcklabruck i Österrike.
– Jag har alltid haft fast arbete och boende men aldrig uppehållstillstånd eftersom Migrationsverket inte erkänt mig som svensk medborgare.
Erich har inte heller något svensk personnummer och det gör att det ofta uppstår problem när han som nu ska gå i pension.
– Det blir mycket pappersarbete och byråkrati även när två EU-länder ska enas om vem som skall ge mig pengar, säger han lite uppgivet.
Och efter nästan 45 år i Sverige har han börjat känna något som liknar hemlängtan. Han har börjat kontakta gamla vänner i sin hemstad och genom communityn Seniorkom där han skriver poesi och ordlekar har han hittat en och annan ny bekantskap.
– På somrarna finns det överhuvudtaget inte i mina tankar att flytta härifrån… men på vintern när här är snö och kallt.

Solen går ner över berget i Gamlestan. Erich skruvar på sin långvågsradio som står på bordet.
– Det är bättre nattetid när det är mindre störningar. Då lyssnar jag på Österrikiska sändningar och BBC.
Han sveper den sista klunken öl och följer mig sedan till grinden.
– Du är välkommen upp hit när du vill, säger han innan han vänder sig om och går in till sig.
Kanske hinner jag förbi och hälsa på innan hans hemlängtan blir allt för stark.