Karl Ove Knausgård fick fly från Norge. Uppståndelsen kring hans person har
i hemlandet tagit enorma proportioner efter att de första delarna av hans omtalade romansvit Min kamp kommit ut. Det som skapat uppståndelse är delvis det grandiosa projektet – att skriva om sitt eget liv i sex delar, över tre tusen sidor, med en enorm produktionshastighet. Projektet inleddes 2008 och redan nu är fyra delar utgivna i Norge.

Men rubrikerna kommer också av den självbiografiska, eller autofiktiva formen, vilket kan ses som en sammanblandning av självbiografi och fiktion. Vänner, bekanta och den egna familjen skildras med en uppriktighet som gör att moraliska frågeställningar kring Knausgårds projekt diskuterats. Släktingar till författaren har också skrivit ett öppet brev i norsk press om hur de upplever att bli utlämnade i romansviten.

Men Min kamp har också hyllats unisont. Med den första delen fick Knausgård det prestigefyllda Bragepriset, en motsvarighet till det svenska Augustpriset.

Inledningen av romanen är en filosofisk betraktelse över döden och hur den ständigt finns kring oss, trots att vi gör allt vi kan för att inte låtsas om den. Döden är sedan ständigt närvarande i berättelsen. Vi får tidigt veta att fadern har dött genom att supa ihjäl sig och hur författarjaget tillsammans med sin bror ska begrava denne.

Förhållandet till fadern upptar en stor del av Min kamp. Fadern är en hotfull figur som ständigt oroar den unge Knausgård. Man får aldrig riktigt reda på vad dessa känslor beror på, men beskrivningarna av faderns isblå blick och kyliga uppträdande ger bilden av en oroväckande figur. Skildringen av faderns död blir ett slags slutgiltig bild av förhållandet till en man som egentligen aldrig funnits där för sin son. Det är en otäck och obeveklig beskrivning av ett liv som slutade i misär, skit och förruttnelse.

Min kamp är egentligen en ganska klassisk utvecklingsroman skriven i första person. Vi får följa berättarens uppväxt och tonårstid i Sørlandet, men även författarjagets nuvarande liv i Malmö, dit han flyttat med sin familj.
I en radiointervju berättar Knausgård om den livsleda som är en del av honom och som han vill konfrontera med sitt skrivande. Vad har lett mig hit där jag i dag befinner mig, vilka upplevelser har format mig? Detta är sentenser som kan ses som ett slags ledord för Knausgårds första del av Min kamp.

I en passage beskriver Knausgård hur han möter sin spegelbild och slås av att hans ansikte är präglat av dysterhet, att det blivit till en mask som är näst intill omöjlig att förknippa med det egna jaget. En levande död, omöjlig att nå fram till. Där finns oron över att inte räcka till, att vara en dålig far som flyr undan ansvar. Oron och rädslan att bli som sin egen far.

Kan man minnas allt man upplevt med en sådan närvarokänsla och exakthet som Knausgårds text innehåller? Prosan är så exakt, detaljrik och hyperrealistisk. Lite påminner Knausgård om en modern variant av Proust. Här finns samma vilja att utforska minnets gåta. Själv verkar författaren tro att han kan nå fram till sanningen genom skrivandet: ”Att skriva är att dra ut det som finns ur skuggorna av det vi vet.”

Att enbart låta sig förtrollas av Knausgårds hyperrealistiska prosa är dock att bedra sig. Målet är inte att nå fram till en överensstämmelse med en yttre värld, utan att skapa en syntes av de yttre och inre världarna. Knausgård beskriver själv hur han kan drabbas av konst som skapar en upplevelse som ger känslan av att ”världen liksom trädde fram ur världen”.

Det stora hos Knausgård är att han inte bara betraktar den obegripliga omvärlden, utan att han också kommer tätt inpå den.