Fria Tidningen

Anna Calvi – en ny PJ Harvey

Att unga Anna Calvi fått Brian Eno att utbrista ”Det bästa sedan Patti Smith!” är lätt att förstå när man lyssnar till hennes debutalbum. Hon verkar i rakt nedstigande led vara besläktad med såväl Nina Simone som Nico och PJ Harvey. Anna Calvi påminner mig också om svenska Katharina Nuttall – inte minst i den smygande, suggestiva I’ll be your man, ett av plattans bästa spår.

Albumet, som hon spelat in, ivrigt påhejad av mentor Eno, inleds med ett instrumentalt stycke där Calvi visar vilken cool gitarrist hon är. Men hon är ännu coolare när hon samtidigt sjunger med sin säregna, mäktiga stämma och den bästa låten är plattans tredje – förhållandevis röjiga Desire.

Pampiga The devil är också riktigt lyckad. Den lilla trion – utöver frontkvinnan ingår trummisen Daniel Maiden-Wood och Molly Harpaz på harmonium, gitarr och percussion – lyckas låta väldigt stort. Ibland tassar bandet fram i mer jazziga landskap, men lyckas alltid hamna på riktigt fräck rockmark till slut.

Ljudbilden är hela tiden utsökt vacker – förmodligen inte minst tack vare Rob Ellis, som tidigare producerat bland andra just PJ Harvey. Sammantaget är det här en ruskigt imponerande debut av en ruskigt imponerande – och, återigen – stencool tjej.

Fakta: 

Musik

Anna Calvi

Artist Anna Calvi Bolag Domino/Playground

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

För människan i musiken

”Ett dramatiskt verk av rang”. Så beskriver sångaren Christopher Sander från Ingenting plattan Tomhet, idel tomhet som utkom i veckan. ”Jag vill bara att musiken ska kännas innerlig och ärlig och jag antar att jag skapar musik efter de preferenserna”, säger han.

Årets bästa plattor

Lasse Franck tipsar om sina absoluta favoriter från musikåret 2008 som bjöd på många fullträffar. En liveplatta av John Mayer gör honom grön av avund och Pelle Osslers ödesmättade Ett brus vill inte lämna skallen.

Fria.Nu

Äntligen nytt från The Cult

Som alltid när The Cult släpper ett nytt album skiljer det sig en hel del från det senast släppta. Den här gången råare och kargare rock än tidigare, och det mesta är faktiskt riktigt bra.

Drömskt och välspelat

Krantz debutplatta passar bra att söva småbarn med. Och det är ett positivt omdöme: Krantzs musik erbjuder en möjlighet att fly vardagen eller få en stunds sällsam avkoppling.

© 2026 Stockholms Fria