Recension


Fria Tidningen

Storstädning i skräckkammaren

I väntan på John Ajvide Lindqvists nästa roman utkommer nu Låt de gamla drömmarna dö, en samling av publicerade och opublicerade texter som växlar mellan högt och lågt. Tobias Magnusson hittar en favorit i en H.P Lovecraft-inspirerad
novell.

Det dröjde innan jag tog tag i John
Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in. Förmodligen
eftersom det är en svensk skräckis, vilket inte brukar båda gott.
Men Låt den rätte komma in gjorde mig inte besviken.

 

För mig är det fortfarande Lindqvists
främsta roman. Förutom att den är olidligt spännande och blodig
bär berättelsen på ett vemod som ger läsningen en extra
dimension. Litterär kvalitet helt enkelt. Något som Lindqvist
däremot inte verkar bry sig om. Under sommarpratet i radions P1
koketterade han något genom att skaka av sig berömmet från
kritiker, vilka ofta lyfter fram honom som en betydande
samhällsskildrare. ”Låt er inte luras av prat om litterär
kvalitet och så där, den är jättehemsk.”

 

Lindqvist berättade vidare att
realismen endast är ett knep för att få läsaren att köpa det
övernaturliga och extraordinära som så småningom kommer att uppta
allt mer plats. När skräcken gör entré har Lindqvist redan
läsaren i sin hand och förhoppningen är att han kan få denne att
”[d]arra och skaka. Som jag gör när jag skriver. Det är min
estetik. Det är det jag vill. Inget mer.”

 

Låt de gamla drömmarna dö känns
lite som en författares storstädning i byrålådorna. Här finns
noveller, det nämnda sommarprogrammet för P1, kåserier,
recensioner och sketcher som han skrivit till Reuter & Skoog. En
del material har gått att läsa i olika dagstidningar och magasin,
annat är tidigare opublicerat.

Det måste sägas att Låt de gamla
drömmarna dö är en ojämn samling, vilket är en naturlig
konsekvens av att baka samman sinsemellan ganska aparta delar. En del
av de kortare novellerna, som Fulet, Antikrundan, Garnet, faller
ganska platt. Undantaget är den antirojalistiska pamfletten En dag
på slottet
, som från början skrevs för en skådespelares
enmansshow men ratades.

 

Bland högt och lågt i den här
samlingen finner jag min favorit i den H.P Lovecraft-inspirerade
novellen Tindalos, tidigare publicerad som följetong i Dagens
Nyheter.

 

Här använder Lindqvist just den
tidigare nämnda berättartekniken som bygger på att omsorgsfullt
bygga upp en realistisk vardagsmiljö som efterhand krackelerar när
det övernaturliga tar sig in i historien.

 

Novellen handlar om den plikttrogna
läkaren Vera som tappar taget om verkligheten efter att hon upptäckt
att hennes man har en affär med en annan kvinna. Skräcken finns
till en början i Veras inre, men blir efterhand alltmer påträngande.
Till slut bryter det mörka fram genom de bräckliga väggar som hon
byggt upp som skydd mot en kaotisk omvärld.

 

Tillbaka till debuten Låt den rätte
komma in. Jag gillade verkligen slutet av berättelsen om Oskar och
Eli. Det förmedlade en sorgsenhet om det omöjliga med kärlek som
varar för evigt. Med tiden kommer den unge Oskar att åldras och få
finna sig i att överta Håkans roll i berättelsen. Och till slut är
det oundvikligen så att Eli åter står ensam.

 

Detta är en tolkning som Lindqvist
inte är nöjd med. I förordet berättar han att tolkningen
uppenbarade sig för honom efter att han sett filmatiseringen. Med
novellen Låt de gamla drömmarna dö vill han ge sitt slut på
historien. För dem som vill veta vad som egentligen hände när
Oskar och Eli steg av tåget i Låt den rätte komma in måste den
här novellen vara en höjdpunkt. Själv tycker jag att det nya
slutet inte tillför något, det är alltför romantiskt och dessutom
raderar det existentiella frågeställningar som etablerats i den
ursprungliga berättelsen.

Lindqvist arbetar nu på sin kommande
roman, med arbetsnamnet X. Romanen kommer att handla om ett antal
människor med husvagnar. Men till dess får vi nöja oss med
Lindqvists storstädning i skräckkammaren.

Fakta: 

Litteratur

Låt de gamla drömmarna dö

Författare
John Ajvide Lindqvist Förlag Ordfront

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Deckare på spaning efter liv

Recension

James Crumley skrev En sista riktig kyss för trettio år sedan. Den har kallats stilbildande inom deckargenren och efterföljande kollegor till Crumley, som exempelvis Dennis Lehane, har framhållit den som epokgörande. Nu släpps den som den tredje delen av fyra romaner i Modernistas serie med Pulp-litteratur, tidigare titlar har varit Denis Johnsons Jesus' son och Jim Thompsons Mördaren i mig.

Fria.Nu

Skräcken kryper in på knutarna

Recension

Det är vinter 1981 i folkhemsförorten Blackeberg nordväst om Stockholm. Oskar är 12 år och mobbad i skolan och fantiserar om att ta hämnd på sina plågoandar. En dag står en flicka i klätterställningen på gården. Hon heter Eli och har flyttat in i lägenheten ovanför Oskar tillsammans med Håkan. Mannen, som man tror är flickans pappa, beter sig mystiskt och sätter snabbt för pappskivor för fönstren i lägenheten. Eli fångar omedelbart Oskars intresse, men hon gör snabbt klart för honom att de aldrig kan bli vänner.

Fria.Nu

Tre år i förorten

Recension

Jonas Embrings film skildrar tre år av Mios liv i Stockholmsförorten Henriksdalsberget, och öppnar med den illavarslande undertexten ”Alla brott som begås i filmen är under utredning, lagförda eller preskriberade.”

Fria.Nu

Björn på Orust

Recension

Dvd-tidskriften UZI släpper sitt andra nummer och det handlar om producenten och artisten Björn Olsson. Specialen är fulladdad med exklusivt musik- och bildmaterial av en svensk musiklegendar. Björn Olsson var med och grundade Union Carbide Productions och Soundtrack of our lives, och har efter att ha gått solo gjort fantastisk instrumentalmusik i Bo Hanssons och Ennio Morricones anda.

Fria.Nu

Med kameran mot verkligheten

Recension

När Stefan Jarl förra året tilldelades Filmstudiorörelsens pris löd motiveringen: ”En käftsmäll i svensk film.” En motivering som även återspeglar Jarls temperament som filmskapare. Alltsedan den uppmärksammade debutfilmen Dom kallar oss mods (1968) har Jarl gjort film som utnyttjar alla mediets möjligheter för att skaka om, beröra och påverka sin publik. Internationellt ses han som en av de stora dokumentärfilmarna och han har bland annat erhållit en Felix, Europas motsvarighet till Oscar, och på hemmaplan inte mindre än fyra Guldbaggar. Jarl är även en av initiativtagarna till Folkets Bio, som erbjuder kvalitetsfilm på tretton platser i Sverige. Han var också med och skapade tidskriften Film & TV och senare även filmarbetarnas fackförbund.

Fria.Nu

© 2026 Stockholms Fria