I oktober det gångna året rönte utbildningsminister Jan Björklund stor uppmärksamhet när han offentligt tillrättavisade Skolverkets förslag till en ny kursplan för religionsundervisningen. Kristendomen fick inte knycklas till och skulle ha fortsatt särställning bland de etablerade världsreligionerna, ansåg regeringen.

I samband med den här händelsen inspirerades Paul Lappalainen (MP), då avgående ledamot i kommunfullmäktige, att skriva en motion där han ville skrota religionsutbildningen i grundskolan.

Lappalainen, numera politiker i Stockholms läns landsting, invandrade till Sverige från Kanada 1978, och som han uttrycker det: ”Jag är ingen expert på området och vill inte utge mig för att vara det heller. Men jag kommer utifrån och har länge sett en klyfta mellan orden sekulärt samhälle och hur det fungerar i praktiken”.

Ett av de grundläggande problemen, som Lappalainen ser det, är att barn i unga år ännu inte lärt sig förmågan att förhålla sig kritiskt till undervisningsmaterialet.

– Min första fråga är: vad är den bra för? När man hade en statskyrka ville man tidigt få in barnen i kristendomens tänkande. Men nu när man inte längre har en statskyrka måste hela den statliga apparaten fundera över hur den ska förhålla sig till religion. Min bild är att man ska hålla den så långt borta som möjligt. Problemet med relativt små barn är att de hamnar väldigt mycket i händerna på lärarna och deras åsikter om religion. Någonting som är så lite objektivt som religion kanske inte är den bästa uppgiften för skolan. Det bästa sättet är att förhålla sig neutralt, säger han.

Istället för en renodlad religionsutbildning skulle Paul Lappalainen kunna tänka sig att frågor om tro, moral och närliggande frågeställningar kan sippra in i undervisningen via andra skolämnen, som till exempel historia.

Enligt ett av Skolverkets tidigare förslag, som sedan omarbetades efter att bland annat allmänheten fick framföra sina åsikter, skulle de fem världsreligionerna ha en mera jämbördig ställning samtidigt som kristendomens dominans fick träda tillbaka.

Inte heller det faller Lappalainen i smaken.

– Jag har inga problem med att religionen ska ingå i samhället, som en del av undervisningen senare i livet. Men det är bättre att vänta till högstadiet och gymnasiet när barnen lärt sig mera kritiskt tänkande. Jag säger inte det här av elakhet, men att påstå att till exempel Sveriges historia är objektiv är bara löjligt. Den är ju präglad av Sverige och svenskarna, säger Lappalainen som påpekar att alla band inte är klippta efter skilsmässan mellan Svenska kyrkan och staten. Små kopplingar som inte nödvändigtvis vilar på religiös grund, men som han ställer sig kritisk till:

– Man slutade med den så kallade kyrkoskatten, som drevs in av skatteverket. Numera har man en kyrkoavgift som även går till den katolska kyrkan och flera andra kyrkor. De församlingar som inte får statens hjälp, de som inte är godkända, blir sämre behandlade och det tycker jag är en inskränkning av förenings- och religionsfriheten. Dessutom finns det ingen möjlighet för andra föreningar än religiösa att få statens hjälp med att driva in medlemsavgifter.

Måns Almqvist (V) sitter i utbildningsnämnden och är en av dem som varit med och behandlat Paul Lappalainens motion, som är ute på remissrunda fram till den 30 april. Han konstaterar att inget politiskt parti i utbildningsnämnden fullt ut ställer sig bakom skrivelsen.

Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca, skolpolitisk talesman för Vänsterpartiet, skrev en debattartikel i Aftonbladet med rubriken ”Gud ska hålla sig borta från skolan” i samband med att debattens vågor gick höga under hösten.

Måns Almqvist menar dock att Vänsterpartiets och Miljöpartiets syn gällande religion i skolan inte skiljer sig nämnvärt åt.

– Jag tror att andemeningen hos Rossana (Dinmarca) är en annan än hos Lappalainen. Vi ser snarare att det finns ett stort behov av att diskutera religiösa frågor i skolan, det har inte precis minskat. Motionen är skriven i en anda av att religion – det är något man höll på med förr i tiden när vi inte visste bättre. Något som inte tillhör det moderna samhället. På 1960-talet var det en vanlig föreställning. Verkligheten har blivit en annan och religionen spelar snarare större än mindre roll i dag. Därför är det viktigt att dessa frågor tas upp i skolan. Huvudfrågan är knappast om undervisningen sker via ett separat religionsämne eller via andra ämnen. Men det finns en tanke med att jobba med ämnesindelningar i skolan som har sina fördelar även när det gäller religionsämnet, säger Måns Almqvist som anser att en lärare kan avgöra vilka trosuppfattningar som är intressanta och väsentliga att lära ut.

– En lärare ska kunna avgöra om det är relevant att ägna mycket tid åt islam, kanske mera relevant än till exempel konfucianismen. En lärare måste kunna avgöra det utifrån en kontext, och förhålla sig neutral till de olika trosföreställningarna.

Paul Lappalainens uppfattning om religionsundervisning är ålderdomlig, menar Måns Almqvist, som själv gick i grundskolan på 1980-talet och tror att det hänt en del i positiv riktning sedan dess.

– Jag ser inte att religionsundervisningen ägnar sig åt att värva anhängare. Lappalainens beskrivning låter mera som kristendomsundervisningen under 1940 till 1960-talen, där man skulle lära sig lilla Katekesen och bli en god kristen.