Många ensamstående som inte riktigt lyckats få till det här med regelbunden matlagning har säkert varit tacksamma över att Hamid Azizi stått i sin enkla grill invid Hornstulls tunnelbana under dagar och nätter när det mesta legat tyst och öde.

Han har också troget stått pall under 20 års tid när fyllehungriga människor bildat en otålig halvcirkel kring grillen långt in på småtimmarna under sommar- och helgnätter.

Och naturligtvis håller han, med mild blick och ett vänligt leende, reda på vilken dricka man vill ha till sin mat.

Men Hamids slit tycks ofrivilligt närma sig sitt slut.

Området kring Hornstull är en kaotisk byggarbetsplats. Arméer av neonklädda arbetare är i färd med att riva det gamla och bygga nytt. Från att Hornstull varit en ganska anonym plats på randen till söderort har sushirestauranger och andra tidsriktiga affärer hittat dit det senaste decenniet.

Kommande vår ska dessutom en ny galleria och två torg stå färdiga – och då finns det inte längre plats för Hamid, enligt stadens beslutsfattare.

Nu gör han vad han kan för att bli kvar även i det framtida, nyputsade Hornstull. Snart har närmare 2 000 personer skrivit under en protestlista.

– Vill du skriva på här, de vill kasta ut mig härifrån på grund av gallerian, ber Hamid kunder som passerar i en strid ström.

– Vi hejar på dig. Jag har handlat här så länge han har stått här, svarar Jeanette Sporre som bott i området sedan 1985.

En annan stamkund är Daniel Persson, som med ett snett leende berättar att han äter hos Hamid omkring två dagar i veckan.

– Klart jag vill att du ska vara kvar. Var ska jag annars äta mina tunnbrödsrullar?

Och så där låter det under kvällens gång. Allt medan Hamid med vana rörelser friterar pommes frites, grillar hamburgare, lägger dem mellan brödskivor, plockar i några salladsblad och förpackar allt i foliepapper innan han räcker ut middagen till kunderna i den begynnande höstkylan.

Under två decennier har Hamid Azizi hunnit knyta band till många människor. Folk kommer i sällskap med sina barn och ungdomar. Barnen växer upp, och fortsätter sedan att besöka grillen som vuxna. Hamid berättar om en mångårig kund, en busschaufför som brukade ta med sin son. Nu är sonen själv busschaufför och passerar grillen med bussen eftersom hållplatsen ligger på vinkavstånd.

– Jag är inte bara en vanlig korvgubbe som väntar på att klockan ska gå. Jag bryr mig om kunderna. Jag berättar saker för dem och de berättar saker för mig. Det är inte som en vanlig affär där folk bara passerar. De är som en del av min familj, säger Hamid som flyttade från Iran till Sverige 1984.

– Egentligen vill jag inte prata politik. Men när de ville skicka ut mig för att jag skulle döda folk ville jag inte vara kvar längre.

Livet i grillkiosken går i cirklar. Men Louise Bill som är avdelningschef för tillstånd på Trafikkontoret menar att ingenting varar för evigt. Amid Azizi har tidigare fått sitt kontrakt förlängt två år i taget. Under vintern erbjöds han en plats på det torg som just nu växer fram invid Långholmsgatan, enligt både Hamid och ett dokument från Trafikkontoret.

Men Trafikkontorets arbetsgrupp ändrade sig plötsligt. Och någon annan plats är i princip omöjlig att hitta, på grund av markbrist och rådande konkurrens, menar Lars Gradén, markupplåtare på Trafikkontoret.

– Det finns ett litet utrymme på andra sidan Hornsgatan. Men han måste vara i ganska nära anslutning till en busshållplats eller tunnelbana, annars går han i konkurs direkt. Rent allmänt i Stockholm är det väldigt svårt att hitta en plats att ställa kiosken.

Hamid Azizi erbjöds alltså en plats – under förutsättning att han skulle bygga en ny kiosk som harmonierar med den nya omgivningen. Men varför ändrade man sig från Trafikkontorets sida?

– Det är inte riktigt min bild. Det är väldigt olyckligt att man kommunicerar en sak, men han har inte fått det löftet. Inte enligt min bedömning, säger Louise Bill.

– De har lurat mig, anser Hamid Azizi, men Louise Bill menar att det är lätt att förväxla omgestaltningskravet av kiosken med ett löfte att bli tilldelad en permanent plats.

Fastigheterna kring det nya torget ägs bland annat av Bonniers fastigheter, som säger sig välkomna en grillkiosk på området – om staden hittar en lämplig plats.

Men Stockholms stad äger själva torget. Och man vill helst inte ha någon fast byggnad där, utan hålla ytan öppen för att bland annat arrangera tillfälliga evenemang.

Vid sidan om estetiska värden anser även Louise Bill att det rör sig om en trafiksäkerhetsfråga. I anslutning till den plats där Hamids kiosk först planerades att stå ska det finnas ett övergångsställe. Från Trafikkontorets sida menar man att det finns risk för köbildningar och därmed svårigheter att passera kiosken.

Men Louise Bill lämnar ändå en öppning – kanske på grund av det opinionstryck som skapats. I linje med tidsandan har en Facebookgrupp skapats, i syfte att rädda Hamids kiosk. Där får han både sympatier och beröm för sina vegetariska hamburgare.

– Det är väldigt många som hört av sig och vi jobbar på en lösning, säger Louise Bill som ändå vill betona:

-– Det här finns absolut på agendan. Men jag ska vara tydlig med att när vi tittar på en lösning så är det inte per automatik på själva torget.

Tillbaka till grillens innandöme. Strömmen av kunden avtar något. Hamid berättar att han inte velat berätta för sin 13-åriga dotter att hans kontrakt blivit uppsagt, men att hon undrar varför han är ledsen.

– Jag är 54 år, hur ska jag klara mig. Jag har svårt med språket och ska jag gå en kurs och lära mig någonting annat har jag snart hunnit bli pensionär. Efter så här många år sparkar de ut mig. Det här handlar om makthavare och pengar. De vill inte ha småpotatis.

Hamid Azizi, som bor i Upplands-Väsby, jobbade som bilmekaniker på Varvsgatan bara en bit bort innan han köpte grillkiosken. Begynnande ryggbesvär fick honom att byta bana. Allt som allt har han tillbringat 26 år av sitt arbetsliv kring Hornstull. Innan dess drev han en närbutik på Kungsholmen.

– Jag har inte blivit fattig och jag har inte blivit rik på det här. Om det bara handlat om pengar hade jag struntat i det här. Jag har inte så stora drömmar. Det handlar också om folket här. Tidigare kunde jag jobba 17 till 18 timmar på helgerna, men jag har inte samma kraft längre. Då kunde det kännas som om jag krockat med en lastbil.