Oberoende alternativ är en viktig förutsättning för att fostra kreativitet. Så kallad kvalitetsfilm, eller vad man nu väljer att kalla det, ger näring också till ”bredare” film.

Inte bara konstnärligt, utan även på ett övergripande plan hänger den kommersiella filmens framgångar ihop med den smalare filmens förutsättningar. Statliga och kommunala satsningar har betytt mycket, liksom tillgången till ”visningsfönster” utanför mainstreamfåran, som Folkets bio eller Fågel blå – en numera nedlagd biograf på Östermalm som på 90-talet drevs av Svenska filminstitutet.

Man kan dra paralleller till musiken. Hur skulle artistlivet se ut utan spelställen som Kafé 44 och replokaler från Studiefrämjandet?

Klarabiografen har spelat en sådan roll och kunde ha fått en ännu viktigare position. Istället riskerar Kulturhusets hyresavtal med SF Bio att bli ännu en inskränkning av den konstnärliga mångfalden – och begränsa utvecklingsmöjligheterna för filmare, konstnärer och filmklubbar.

En del undrar kanske vad ägandet spelar för roll. Det rör sig ju dessutom bara om ett hyresavtal, och SF Bio har ju också lovat att visa ”kvalitetsfilm”. Men det handlar till syvende och sist om hur mycket SF Bio är villigt att riskera. Här måste stadens politiker och tjänstemän ställa sig frågan om det är trovärdigt att en råkommersiell aktör kommer att prioritera det udda och nyskapande, i en bransch som återkommande använder ordet kris som ledmotiv.

Om svaret är nej och man ändå väljer att lägga kvalitetsfilmens framtid i händerna på ett monopol, kan svenskarnas nyvunna trendstatus i Hollywood snart vara ett minne blott.