Redan när österrikiska Elisabeth Osterman kom till Sverige 1963 gick hon arm i arm och pussades med flickvännen Charlotte. Paret har hållit ihop sedan dess och bor tillsammans.

En gång för många år sedan när Elisabeth och flickvännen promenerade i parken kom en äldre dam fram till dem och ville berätta att hon ”accepterade deras läggning”.

Elisabeth Osterman, som aldrig har känt sig diskriminerad för sin läggning, blir ändå arg när hon tänker på att hon måste bli ”accepterad av samhället”.

– Vi behöver inte bli accepterade. Den dagen man inte längre pratar om att bli accepterad har vi kommit långt, säger hon.

Elisabeth Osterman beskriver sig själv som en person som hänger med i det mesta.

– Jag känner mig som 30 eller 35 år, säger hon.

Elisabeth Osterman tycker att det är viktigt att man är ung i sinnet. Hon hoppas att boendet hjälper äldre att undvika att tappa livsgnistan.

Seniorboendet för hbtq-personer ska fungera som en intresseklubb, säger Elisabeth Osterman som också sitter i styrelsen för Regnbågens kooperativa hyresgästförening. Där ska folk med gemensamma intressen kunna träffas och umgås.

– Boendet är ett radikalt sätt att minska ensamheten, säger hon.

Trots att hon själv aldrig dolt sin läggning tror att det finns ett behov för hbtq-personer i hennes generation att få synas genom boendet.

– Många var kanske inte lika fräcka som jag och Charlotte på vår tid, säger hon.