I ett klassrum på Jakobsbergs folkhögskola, Jakan, sitter 17 unga personer som alla bär på drömmen om att bli författare. När jag kommer dit för att vara med en stund på lektionen, så har de precis jämfört inledningen i Amanda Svenssons senaste roman med inledningen i August Strindbergs klassiker Röda rummet. De får nu ett papper utdelat med olika exempel på inledningsrader i dikter och ska utifrån det samt ett utvalt tema skriva en text på sju minuter. Alla skriver för hand.

Medan tystnaden och koncentrationen lägger sig över det vackra rummet i den gula herrgården, viskar läraren Gunnel Ottenby att de också har ett projekt där en person varje vecka har utforskat ett författarskap och ska berätta hur det påverkat dem. Nästa vecka kommer det att handla om Karl Ove Knausgård.

– Och snart ska jag läsa upp en Strindberg-novell som de ska diskutera, säger Gunnel Ottenby innan hon avbryter kursdeltagarnas skrivande för nästa övning: Att göra en dikt av den text de nyss skrivit, återigen på sju minuter. Efter övningarna så får kursdeltagarna läsa upp sina texter om de vill.

En fråga som dyker upp är huruvida det egentligen går att lära någon hur man skriver en roman, och hur man gör för att inte stöpa alla i samma form. Skeppsholmens folkhögskola har en skrivarkurs på distans, för dem som håller på med längre projekt. Stefan Villkatt som är lärare där, är inte orolig för att resultatet av skrivarskolor blir en strömlinjeformad prosa.

– Men jag skulle vara det om jag jobbade på en skrivarkurs som propagerade för ett visst sätt att skriva, säger han. Själv menar jag att en skrivarkurs viktigaste funktion är att vara den plats där kommande författare får chansen att testa sig fram, oavsett inriktning och stil. Lärare och deltagare får då agera både läsare, motstånd och uppmuntran.

Gunnel Ottenby på Jakan är inte heller orolig för att stöpa alla i samma form.

– Jag tycker att det snarare brukar bli så att deltagarna strävar ifrån gruppen för att inte skriva som de andra. Det finns schabloner som jag brukar tipsa dem om att undvika, men de flesta vill skriva något eget och nytt, säger hon.

När kursdeltagarna sitter i grupper om tre och diskuterar Strindbergs novell Ett halvt ark papper, så går jag runt och pratar lite med några av dem. Anna går den ettåriga grundkursen för att hon har gjort ett studieuppehåll i sina lärarstudier.

– Jag kände att jag behövde göra något kreativt, säger hon och nämner Kurt Vonnegut och Herta Müller som litterära förebilder.

Någon annan pluggar till psykolog men behövde också en paus. Flera nämner att de vill hitta sin egen röst och också få en chans att skriva.

– Det är svårt att ge sig själv tid att skriva, men nu gör man det ju garanterat, säger en av deltagarna. Vi skriver nästan hela dagarna här. De andra håller med.

De skriver inom olika genrer, några är mest fokuserade på lyrik, andra på prosa medan några skriver för barn.

– Vi har haft ett samarbete med konstklassen här på Jakan, berättar Gunnel, där våra kursdeltagare har skrivit barnböcker och konsteleverna har illustrerat. Vissa av dem ska skickas till förlag framöver.

Alla deltagare jag pratar med tycks ha som mål, eller åtminstone dröm, att bli utgivna. Förlagen ger dock ut ett begränsat antal debutanter varje år, vilket förmodligen också är anledningen till initiativ som Vulkan och andra företag som sysslar med print-on-demand.

Folkuniversitetet har ett antal skrivarkurser, och har nästan dubblerat kursantalet under de senaste tio åren. Varje termin deltar ungefär 450 personer i deras skrivarkurser och de har också två heltidsutbildningar per år. Anna Schulze, lärare på Folkuniversitetet, är dock inte säker på att fler vill bli författare.

– Snarare tror jag att det har skett en demokratisering som gör författande tillgängligt för fler, säger hon. Författare har i alla tider behövt ett sammanhang med likasinnade för att kunna blomstra. Det kräver trots allt väldigt mycket av en människa att sitta ensam dag efter dag med sin text utan att få respons. Tillgången till ett sammanhang har historiskt sett varit åtkomligt för en väldigt liten grupp. Just skrivarkurserna har gjort det möjligt för oändligt många fler att hitta ett forum för att uttrycka sig i text.

Det är spännande att höra vilka tendenser som märks bland dem som nu går författarskolorna. I kulturdebatten har det pratats mycket om jagets betydelse i litteraturen, i och med böcker som Maja Lundgrens Myggor och tigrar och Knausgårds Min kamp-böcker. Det individualistiska samhället avspeglas i litteraturen, således. Men Gunnel Ottenby på Jakan menar att skolorna ofta ligger några år före.

– För ett antal år sedan märktes den individfokuserade trenden tydligt här, men nu märker jag en förändring. Kursdeltagarna som går här nu är mer politiskt medvetna och skriver mer samhällskritiskt. Vi har många politiska diskussioner om skrivande och texter också, så här börjar det svänga igen, säger hon.

Anna Schulze på Folkuniversitetet har märkt av deckarvågen, och säger att många vill skriva just deckare. Men hon påpekar riskerna med att följa strömmen.

– Förlagen får in väldigt många manus av en viss typ samtidigt, vilket gör det svårt att bryta igenom. Men de allra flesta skriver om något som de tycker är angeläget för dem, som de vill förmedla, säger hon.