Pojkarnas synthhistoria | Stockholms Fria

Recension


Fria Tidningen

Pojkarnas synthhistoria

Den svenska synthens historia är en manlig historia. Förvisso en underhållande och intresseväckande sådan, för den som äger ett någorlunda stort musikintresse, skriver Katarina Andersson.

Johan Kinde, Page, Covenant, Emmon, S.P.O.C.K, Cat Rapes Dog. Den gemensamma nämnaren för dessa artister och tillika titeln på Bengt Rahms bok är Den svenska synthen. En riktig lunta bestående av 500 kvadratiska sidor på vilka till synes varenda yngling som någonsin ägt en synth får uttala sig. Jo, det är en smula internt, men för den skull inte utan behållning, förutsatt att ett hyfsat gediget musikintresse finns hos läsaren.

Boken bygger på ett stort antal intervjuer med musiker, arrangörer, skivbolagsfolk och alla upptänkliga individer som på något sätt varit inblandade i synthscenen från dess begynnelse i slutet av 70-talet fram till i dag. I tre övergripande kapitel – Musiken, Kulturen, Scenen – avhandlas subgenrer, kläder, småstadstristess, teknikvurm et cetera med de medverkandes egna ord.

I korta avsnitt med rubriker som Musikens modernism, Politik eller Synthpop resonerar de intervjuade kring det aktuella temat. Dessa avsnitt varvas med kapitel som fokuserar på ett band eller en bandmedlem. Utöver detta tillkommer krönikor samt bildmaterial som förmedlar den gör-det-själv-anda som präglade synthmusiken.

För någon som undertecknad, med högst begränsad – blir jag under läsningens gång alltmer varse – kännedom om musiken ifråga, är den biten en av de mer intresseväckande. Synthen som en med misstänksamhet betraktad subkultur där tonåringar nitiskt ger ut kassetter och startar band och bolag i landsortshålor, framför allt i södra Sverige.

Vad som sedan ingick i den subkulturen och vad som egentligen definierade genren är en genomgående diskussion. Fördelen med alla dessa röster är att genreproblematiken blir så tydlig. Personer som placerats i samma fack uttrycker vitt skilda uppfattningar om hur de ser på musiken och vad de anser sig ha varit en del av.

Men upplägget lider samtidigt av att det saknas en övergripande analys. På något sätt är det kanske befriande att all tolkning lämnas till läsaren, men denna bör då inte vänta sig någon grundläggande introduktion eller sammanfattning. Det är definitivt ett inifrån-perspektiv som kanske resulterar i en kartläggning mer än något annat.

Hur scenen än kan ringas in så var den förhållandevis liten och de flesta medverkande, i alla fall inom samma generation, verkar ha haft med varandra att göra på ett eller annat sätt. Ett problem för den mindre initierade är att det tenderar att bli väl familjärt. Ofta förekommer bara förnamn, presentationerna är magra och en fotobyline kan begränsa sig till ”Jeppes pappa”.

Det digra materialet leder ofelbart till ett ganska stort mått av upprepning. Samma fenomen beskrivs av olika personer, och läsvärdet hänger ofta på vederbörandes förmåga att formulera sig. Korta meningar är uppenbarligen en favorit. Eventuell torftighet kompenseras dock med exempelvis Enhänta Bödlars utsaga. Ett utdrag: ”Därför måste jag tacka Sveriges skolsystem för att vi fick lära oss att hantera sax, papper och lim. Det är så jag har gjort mina omslag och jag har till och med klippt och klistrat i själva musiken.” Vidare: ”Fyrahundra låtar har jag skrivit nu och alla handlar om döden.”

Att synthen när den introducerades inte sågs som ett riktigt instrument var förstås något många fick erfara. Och de kan konstatera att i dag bygger nästan all musik på synthar och genren som sådan existerar givetvis inte så som den en gång gjorde. För alla de tidiga banden utgjorde det faktum att det var nytt hela lockelsen. Ett nytt instrument och ett nytt sound. Detta upprepas till den grad att det nästan blir löjligt, men när man kommer fram till de samtida banden blir man som läsare snarare en smula beklämd av att den helt motsatta inställningen tycks vara rådande. Det ska helst låta precis som något annat, man vill ha ett 80-talssound.

Något som i alla fall otvivelaktigt gått i rätt riktning är en viss avmattning av mansdominansen, som nämligen är total (vilket också påpekas på två sidor). Marina Shiptjenko och Sophie Rimheden är förstås fixstjärnorna, utöver dem finns 11 kvinnor till med i boken, vid sidan av de 85 männen.

Fakta: 

<h2><img class="mceItem" src="/files/bilder/OmslagSynthen.jpg" alt="" width="100%"><br><span style="font-size: x-small;"><em>Den svenska synthen</em> av Bengt Rahm är utgiven på Kalla kulor förlag.</span></h2>

Rekommenderade artiklar

Musikjournalistik finner nya grepp

Recension

En del av musikjournalistiken har spelat ut sin roll, har det påpekats i samband med Novells lansering. Rapportering om kommande konserter, skivsläpp eller bara det att förmedla ny musik har hittat nya forum på internet. Novell vill vara en annorlunda musiktidning som lyfter fram de andra sidorna av musiken, det vill säga fokusera på berättelserna och skeendena runt omkring lika mycket som på musiken själv. Befriad från både referensdroppande och recensioner är Novell som en liten oas i popmusikens ofta narcissistiska värld.

© 2021 Stockholms Fria